Den där känslan. När hon har kräkts oavbrutet i 24 timmar och bara blir sämre. När du med tunga steg går omkring i ett mörkt hus, packa väskan och ha ursinnet bultande bakom ögonen. När du inser att det måste bli sjukhus igen. Så orättvist. Så onödigt. Och så ett enormt läckage av kraft. Ställa in, boka av, bli besviken. Jag lovar mig själv att aldrig boka in något med någon för det blir ju aldrig av ändå. Och att se henne så ynklig gör så ont att jag vill gå ur min egen kropp och försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar