Blåsippan ute i backarna stå

När jag såg dessa små sippor på vår promenad i dag tänkte jag på Pussegullan. Blev stående och funderade. Som alla andra men ändå inte. Annorlunda men precis lika vacker. Även i naturen blir det inte alltid som det var tänkt. Lilasippan i stället för blåsippan. Men vem säger att alla behöver vara likadana för att det ska vara vår? Pussegullan. Hon är min egen sippa på gott och ont.

Gissa vilken sippa som symboliserar Pussegullan?
Första pris är 5 liter bensin och en truckerkeps från Statoil.

Glad påsk!

Pussegullan är äggsalterad...

Följare

När man får ett barn med funktionshinder, eller ett handikappat barn som det hette förr, så ändras mycket. Kort och gott hela livet. Dina följeslagare längs stigen du vandrar blir ett annat gäng. Ett gäng som ständigt är med dig och som du inte vet så mycket om ännu. Ibland dominerar den ena och ibland den andra. Men de finns där, allihop. I samlad trupp så går de bakom dig som skuggor i en tät skog. Jag tänkte att jag skulle skriva en liten serie om mina nya följeslagare i livet. Den som är först ut på banan har förnamnet Ständig och bär efternamnet Beredskap. Han är en envis typ. Likt en ryggsäck som cementerats fast på din rygg. Hur du än skakar, vrider och vänder dig så hänger han där med sin blytunga gump. Han har en huvudroll i skådespelet och är vad jag kallar en rätt dominant följeslagare på ett intet positivt sätt. Ständig Beredskap gör dig stressad. Utmattad. Uppe i varv. Häromkvällen var jag på en mycket trevlig tjejmiddag. Bladder och skratt till sena kvällen. När jag svänger in på vår lilla gata spanar jag av gammal vana mot övervåningens hall. Och pang. Så är han där, Herr Ständig Beredskap. Lampan i taket lyser och det kan bara betyda en sak; kräks. Gaspedalen lite extra, slänger mig ur bilen och snabbt in i hallen, kliver ur skorna på tröskeln och är med två steg uppe på övervåningen. Ser mig omkring och letar efter sängkläder med kräks på. Herr Beredskap ler i mjugg när han ser min kallsvett i pannan. Inget kräks. Pussegullan sover. Gullanpappan har bara glömt släcka. Men så fort man är beredd på katastrof, det tar knappt en millisekund. Jag tänker att sjukhusväskan är packad när jag ser lampan. Jag tänker att jag har vattnat blommorna och min varma tröja är tvättad, den jag alltid har på Astrid Lindgrens kalla vårdavdelning. Jag kan åka, direkt. Klockan 2 ligger jag vaken, min sängkamrat är Herr Beredskap. Han ligger och tappar på min panna med sitt pekfinger. Tapp, tapp, tapp. Det är fullständigt omöjligt att somna. Jag suckar. Undrar om han alltid kommer vara med mig nu. Till gravens mörker.

Thumbs up!

Pussegullan har fått en bok om Tummen som Gullanmamman har hittat på en loppis för en femma. Tummen är rätt cool. Tummens mamma är också rätt cool. Vi läser i boken att Tummen minsann vill gå ut när det är mörkt och när skogen står där tyst och stum, är det väldigt dramatiskt. Pussegullans favoritavsnitt är när Tummen äntligen hittar hem igen. Då tränar vi att springa med vår egen tumme över sidan och sen in genom dörren. Rackans, vad hon överraskar. Gång nr 3 vi kommer till sidan med huset, så nog sjutton tappar hon med sin tumme över sidan och drämmer igen dörren. Amazing.
Jag kollar vad det finns för fler böcker i serien och det bjuds på följande:
-Tummens kalas
-Tummen får en vän
-Tummen och Tossingen
Och så slutligen min absoluta favorit genom tiderna:
-Tummens mamma slutar röka. EH!
Den sitter som en smäck. Har man sett en tumme röka någon gång? Eller en mamma till en tumme? Men sluta, det ska hon efter åratal av idogt blossande i soffan och bilen. Askkopparna ska ut, en gång för alla. Undrar om hon har nikotinplåster? Tuggar ständigt nikotintuggummi? Ringer hon sluta röka-linjen och gråter med fimpen mellan pekfinger och tumme (!)? Det väcker en del frågor med en sån titel. Jag sitter och väntar ivrigt på uppföljare som "Tummens mamma börjar boffa lim", "Tummens mamma går på rehab" och "Tummens mamma testar ryssfemmor". Det finns ju så många rusmedel så det känns som man kan tjäna en del kosing på temat. Man kanske själv skulle ta en kroppsdel, en stämpeldyna och bara sätta i gång? Så ses vi nästa år på bokmässan i Göteborg! Jag signerar gärna min första bok redan nu, mot en liten avgift. Vilken kroppsdel som jag drämmer ner i stämpeldynan får ni se...

Tummen.
Ständigt aktuell och numera i rökfri miljö.

Med andan i halsen

Tänk att du anlänt till en vacker herrgård. Där du checkar in i det allra finaste vindsrummet. Där två bäddade sängar står och väntar på trötta kroppar. Kudden ser otroligt mjuk ut. Efter en hel del planering och logistik har du mot alla odds lyckats fixa barnvakt två nätter, så två makalösa nätter ska du få njuta av hotell med stort H. Och inte nog med detta. Du ska få andra föräldrar till funkisbarn utan diagnos som det bästa av sällskap. Låter som en dröm? Som blev en mardröm. Vi hann faktiskt komma dit, vi hann checka in, vi hann äta middag. Vi hann känna oss lyckligt lottade för ett ögonblick. Och sen ringde den ofantliga snälla dagisfröken som tagit sig an natt nr 1 med Pussegullan. Runt 21 är klockan och jag har hunnit tänka "vad trevligt jag har det och vad avslappnad jag känner mig". Och så det där numret som bara dyker upp på displayen. Hård knut i magen. Man vet. Man VET att man måste lämna. Åka. Ställa till ett spektakel med allas blickar på sig. Stå upp och i väg i det kompakta mörkret, riva ner allt man packat upp i sitt fina rum, med gråtklumpen som hotar och frossa i alla leder. Jag har nog aldrig kört så fort på en slingrig skogsväg med massor av vilda djur i faggorna. Bly i foten och gasen i botten hela vägen hem. Framför mig ser jag stackars frökens sovrum, sängen och golvet fullt med kräks. Täcken och kuddar fullt med kräks. Och en ledsen Pussegulla som inte vet var hon är. Fortare, fortare genom natten. Kilometer för kilometer. Träden susar förbi utanför, snabbare, snabbare. I höjd med Västerås står en polisbil och jag känner hjärtat sjunka. Nu blir det dessutom riktigt dyrt. Men vi blåser förbi med vindens fart och farbror Blå äter antingen en tunnbrödsrulle vid ratten eller siktar på någon annan fartdåre, för vi klarar oss. Vid midnatt når vi målet och kan börja jobba. Packa, ta hand om henne, den trötta och ledsna lilla flickan. Jag skäms och sätter händerna framför ansiktet när jag pratar med dagisfröken. Hon tröstar mig med en hand på axeln och jag vill släppa på trycket och gråta men det finns ingen tid och ingen plats för mig. Vid 3-tiden ligger jag vaken och blinkar mot taket. Undrar om alla sover där borta, på herrgården. Gullanpappan och jag tillåter oss att vara bittra dagen efter. Vi är avdomnade och trötta, listar saker vi är ledsna över att missa; frukostarna, middagen, fikat, rummet, sömnen, men framför allt, umgänget med andra fina föräldrar. Som tur är verkar kräkset lugna sig och Pussegullan är sig själv igen. Säkert nöjd med att vara hemma igen och ordningen återställd. Men orättvisan dröjer sig kvar. En gång om året hade det suttit fint att låta axlarna sjunka. Få sitta och äta i lugn och ro och prata. Stresspåslaget vid körningen hemåt måste ha varit i klass med en bättre hjärtattack. Aldrig har uttrycket med andan i halsen varit så påtagligt.

Jesus goes DVD

Oväntat besök i brevlådan. Någon har postat en DVD-film till mig, den handlar om Jesus om man kan lita på titeln. "Vi får följa Benjamin, Caleb, Sarah, Joel och Nathan i Jerusalem omkring år 30". Undrar om den är lite som Game of Thrones? Då kommer jag gilla den! Död, sex, porr, krig, dvärgar och incest! Konfunderad vänder jag och vrider på konvolutet. Gullanpappan undrar om jag gått med i någon religiös filmklubb. Kan jag ha gjort det men sen helt enkelt glömt bort att jag signat upp? Inte första gången jag glömmer något, om man säger så. Eller måhända är det helt enkelt ett tecken från ovan?

Film-tajm med hela familjen!