Med andan i halsen

Tänk att du anlänt till en vacker herrgård. Där du checkar in i det allra finaste vindsrummet. Där två bäddade sängar står och väntar på trötta kroppar. Kudden ser otroligt mjuk ut. Efter en hel del planering och logistik har du mot alla odds lyckats fixa barnvakt två nätter, så två makalösa nätter ska du få njuta av hotell med stort H. Och inte nog med detta. Du ska få andra föräldrar till funkisbarn utan diagnos som det bästa av sällskap. Låter som en dröm? Som blev en mardröm. Vi hann faktiskt komma dit, vi hann checka in, vi hann äta middag. Vi hann känna oss lyckligt lottade för ett ögonblick. Och sen ringde den ofantliga snälla dagisfröken som tagit sig an natt nr 1 med Pussegullan. Runt 21 är klockan och jag har hunnit tänka "vad trevligt jag har det och vad avslappnad jag känner mig". Och så det där numret som bara dyker upp på displayen. Hård knut i magen. Man vet. Man VET att man måste lämna. Åka. Ställa till ett spektakel med allas blickar på sig. Stå upp och i väg i det kompakta mörkret, riva ner allt man packat upp i sitt fina rum, med gråtklumpen som hotar och frossa i alla leder. Jag har nog aldrig kört så fort på en slingrig skogsväg med massor av vilda djur i faggorna. Bly i foten och gasen i botten hela vägen hem. Framför mig ser jag stackars frökens sovrum, sängen och golvet fullt med kräks. Täcken och kuddar fullt med kräks. Och en ledsen Pussegulla som inte vet var hon är. Fortare, fortare genom natten. Kilometer för kilometer. Träden susar förbi utanför, snabbare, snabbare. I höjd med Västerås står en polisbil och jag känner hjärtat sjunka. Nu blir det dessutom riktigt dyrt. Men vi blåser förbi med vindens fart och farbror Blå äter antingen en tunnbrödsrulle vid ratten eller siktar på någon annan fartdåre, för vi klarar oss. Vid midnatt når vi målet och kan börja jobba. Packa, ta hand om henne, den trötta och ledsna lilla flickan. Jag skäms och sätter händerna framför ansiktet när jag pratar med dagisfröken. Hon tröstar mig med en hand på axeln och jag vill släppa på trycket och gråta men det finns ingen tid och ingen plats för mig. Vid 3-tiden ligger jag vaken och blinkar mot taket. Undrar om alla sover där borta, på herrgården. Gullanpappan och jag tillåter oss att vara bittra dagen efter. Vi är avdomnade och trötta, listar saker vi är ledsna över att missa; frukostarna, middagen, fikat, rummet, sömnen, men framför allt, umgänget med andra fina föräldrar. Som tur är verkar kräkset lugna sig och Pussegullan är sig själv igen. Säkert nöjd med att vara hemma igen och ordningen återställd. Men orättvisan dröjer sig kvar. En gång om året hade det suttit fint att låta axlarna sjunka. Få sitta och äta i lugn och ro och prata. Stresspåslaget vid körningen hemåt måste ha varit i klass med en bättre hjärtattack. Aldrig har uttrycket med andan i halsen varit så påtagligt.