torsdag 17 april 2014

Följare

När man får ett barn med funktionshinder, eller ett handikappat barn som det hette förr, så ändras mycket. Kort och gott hela livet. Dina följeslagare längs stigen du vandrar blir ett annat gäng. Ett gäng som ständigt är med dig och som du inte vet så mycket om ännu. Ibland dominerar den ena och ibland den andra. Men de finns där, allihop. I samlad trupp så går de bakom dig som skuggor i en tät skog. Jag tänkte att jag skulle skriva en liten serie om mina nya följeslagare i livet. Den som är först ut på banan har förnamnet Ständig och bär efternamnet Beredskap. Han är en envis typ. Likt en ryggsäck som cementerats fast på din rygg. Hur du än skakar, vrider och vänder dig så hänger han där med sin blytunga gump. Han har en huvudroll i skådespelet och är vad jag kallar en rätt dominant följeslagare på ett intet positivt sätt. Ständig Beredskap gör dig stressad. Utmattad. Uppe i varv. Häromkvällen var jag på en mycket trevlig tjejmiddag. Bladder och skratt till sena kvällen. När jag svänger in på vår lilla gata spanar jag av gammal vana mot övervåningens hall. Och pang. Så är han där, Herr Ständig Beredskap. Lampan i taket lyser och det kan bara betyda en sak; kräks. Gaspedalen lite extra, slänger mig ur bilen och snabbt in i hallen, kliver ur skorna på tröskeln och är med två steg uppe på övervåningen. Ser mig omkring och letar efter sängkläder med kräks på. Herr Beredskap ler i mjugg när han ser min kallsvett i pannan. Inget kräks. Pussegullan sover. Gullanpappan har bara glömt släcka. Men så fort man är beredd på katastrof, det tar knappt en millisekund. Jag tänker att sjukhusväskan är packad när jag ser lampan. Jag tänker att jag har vattnat blommorna och min varma tröja är tvättad, den jag alltid har på Astrid Lindgrens kalla vårdavdelning. Jag kan åka, direkt. Klockan 2 ligger jag vaken, min sängkamrat är Herr Beredskap. Han ligger och tappar på min panna med sitt pekfinger. Tapp, tapp, tapp. Det är fullständigt omöjligt att somna. Jag suckar. Undrar om han alltid kommer vara med mig nu. Till gravens mörker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar