Sommarstressen och framtidsvågen

Nu kommer den, den kända sommarstressen. Allt och lite till ska hinnas med och klaras av innan semestern, innan midsommar och innan dagis ska stänga sin dörr för oss för evigt. Det är utprovning av ny cykel på Sodexo, det är nya ortoser som ska gjutas, habiliteringsmöte, möte på dagis, möte om nya skolan, avslutning på ridterapin, kurs i lyftteknik och personalmöte med assistenterna. Mitt i allt finns som alltid lilla Pussegullan och all tid hon sväljer och behöver. Hon behöver mig. Hon behöver massor av mig. Att aldrig riktigt räcka till, aldrig orka riktigt ända fram. En del blir lidande den här perioden. Som mitt skrivande på bloggen. Går omkring med alla mina ord och bokstäver, man kan se dem cirkulera ivrigt i luften ovanför mitt huvud. Outtalade och obearbetade. Men det blir nog bättre, tänker jag. Snart hinner jag sitta där och knappa ner alla stora tankar som trängs med de små. Mitt i den gigantiska tidsbristen tar jag minsann och reser mig ur latmanssoffan och beger mig mot vallokalen för rösta i EU-valet. Gullan är med i vagnen. I det alldeles tysta rummet blir hon sådär extra utvecklingsstörd. Hon hurfar det bästa hon kan. Det klappas i händer och en och annan dregel blir det också. Blickar som bränner. Rösträknare som skruvar på sig. Vet inte var de ska rikta blicken. Svetten som rinner medan jag snabbt snappar upp en valsedel och tjorvar ner i kuvertet. Klapp, klapp, klapp! Flås, flås, flås! Fler blickar. Färdigt, snabbt nu och ut med vagn och barn. Pussegullan får en glasstrut som belöning. Jag tänker att så gör säkert "vanliga" föräldrar med "vanliga" barn som varit duktiga och gått med och röstat. Struten blir mest mos och hon vet inte hur hon ska angripa den utan sked. Glasskladd på henne, vagnen och marken. Det droppar på mina skor.
På vägen hem går jag i kvällssolen och inser att jag just gjort något som Pussegullan aldrig kommer få göra. Att få rösta i ett demokratiskt val. Att få vara med och påverka. Omyndigförklaras hon? Rakt av? Och när? Vem ska bli god man? Och så kommer den där vågen, hög som ett hus. Jag stirrar förhäxat på den. Fasar för den. Tyngs ner under den. Den tornar upp sig och jag darrar, sekunden efter vräker den sig över mig och jag pressas hårt mot en stenig botten som skär in i huden. Hela kroppen skrapas upp och gör förtvivlat ont och jag vill komma loss, bort, ur! Den vågen kallas framtiden.

Livets ljus

Livet. Så bräckligt det är. Bräckligt som finaste porslin. Så fort det kan släckas. På en sekund ändras det. Innan du hinner ta nästa andetag och dra in luft i lungorna så är förutsättningarna ändrade. Hjärtan brister. Själar lider. Smärtan får kroppen att skälva. Livet. Ibland blir det inte. Ibland blir det bara en liten stjärna på himlen, det som skulle ha varit en människa hos oss blir ett svagt men vackert ljus på himlavalvet. Kvar står en mamma och en pappa på jorden och blickar uppåt. Med tomma händer. Spanar ut i mörkret. Så länge det lilla människoljuset glimmar mot oss finns hoppet. Hoppet om nytt liv. Nya chanser. Nya änglar som kliver ner och förgyller någons dagar. Den stora lyckan över de som finns här idag, just nu. Hos oss.

Den där disken

Den där disken. Den blir aldrig trist eller tråkig. Den blir aldrig långrandig. Den är bara så kul. En bild säger mer än tusen ord och eftersom mitt huvud är fullt av änglar får den tala för mig en stund.


Nä, det är inte svett i fejset. Det är diskvatten!

Inte bra, inte bra

Jag är utslagen på psykologens soffa. Det är nog första gången jag inte är så där duktig flicka-samlad och kompetent som jag alltid är. Låter tårarna rinna, fingråter inte, utan struntar helt i mascaran. Linserna förvandlas till sandpapper. Fler näsdukar får hämtas ur förrådet. Berättar om svarta tankar. Om döden. Hur utmattad jag är in i märg och ben. Hur jag faktiskt numera kan bli arg på Pussegullan för att hon inte förstår och att jag inte kan förklara saker för henne. Psykologen rynkar ögonbrynen och frågar mig 10 snabba frågor i ett test som kallas något i stil med "hur nära är du en utmattningsdepression?". Får man fler än 7 jakande svar ligger man pyrt till. Jag får den fantastiska poängsumman av 9. För första gången pratar hon om sjukskrivning. Sjukskrivning och lyckopiller. Jag hör vad hon säger medan ögonen läcker i 60 minuter. Jag undrar hur illa det är med mig egentligen? Är väggen här nu? Eller sitter jag bara tillfälligt i gropen? Tar jag mig upp även den här gången? Vad händer om jag inte gör det? Maktlösheten, det är också en av mina trogna följeslagare i funkislivet. Den är fruktansvärd och obarmhärtig. Jag hatar den. Den gnager ner mitt skelett så bara pulver återstår. Någon behöver bara blåsa lätt på mig så sprids jag för vinden och ingen minns mig längre.