Inte bra, inte bra

Jag är utslagen på psykologens soffa. Det är nog första gången jag inte är så där duktig flicka-samlad och kompetent som jag alltid är. Låter tårarna rinna, fingråter inte, utan struntar helt i mascaran. Linserna förvandlas till sandpapper. Fler näsdukar får hämtas ur förrådet. Berättar om svarta tankar. Om döden. Hur utmattad jag är in i märg och ben. Hur jag faktiskt numera kan bli arg på Pussegullan för att hon inte förstår och att jag inte kan förklara saker för henne. Psykologen rynkar ögonbrynen och frågar mig 10 snabba frågor i ett test som kallas något i stil med "hur nära är du en utmattningsdepression?". Får man fler än 7 jakande svar ligger man pyrt till. Jag får den fantastiska poängsumman av 9. För första gången pratar hon om sjukskrivning. Sjukskrivning och lyckopiller. Jag hör vad hon säger medan ögonen läcker i 60 minuter. Jag undrar hur illa det är med mig egentligen? Är väggen här nu? Eller sitter jag bara tillfälligt i gropen? Tar jag mig upp även den här gången? Vad händer om jag inte gör det? Maktlösheten, det är också en av mina trogna följeslagare i funkislivet. Den är fruktansvärd och obarmhärtig. Jag hatar den. Den gnager ner mitt skelett så bara pulver återstår. Någon behöver bara blåsa lätt på mig så sprids jag för vinden och ingen minns mig längre.