Sommarstressen och framtidsvågen

Nu kommer den, den kända sommarstressen. Allt och lite till ska hinnas med och klaras av innan semestern, innan midsommar och innan dagis ska stänga sin dörr för oss för evigt. Det är utprovning av ny cykel på Sodexo, det är nya ortoser som ska gjutas, habiliteringsmöte, möte på dagis, möte om nya skolan, avslutning på ridterapin, kurs i lyftteknik och personalmöte med assistenterna. Mitt i allt finns som alltid lilla Pussegullan och all tid hon sväljer och behöver. Hon behöver mig. Hon behöver massor av mig. Att aldrig riktigt räcka till, aldrig orka riktigt ända fram. En del blir lidande den här perioden. Som mitt skrivande på bloggen. Går omkring med alla mina ord och bokstäver, man kan se dem cirkulera ivrigt i luften ovanför mitt huvud. Outtalade och obearbetade. Men det blir nog bättre, tänker jag. Snart hinner jag sitta där och knappa ner alla stora tankar som trängs med de små. Mitt i den gigantiska tidsbristen tar jag minsann och reser mig ur latmanssoffan och beger mig mot vallokalen för rösta i EU-valet. Gullan är med i vagnen. I det alldeles tysta rummet blir hon sådär extra utvecklingsstörd. Hon hurfar det bästa hon kan. Det klappas i händer och en och annan dregel blir det också. Blickar som bränner. Rösträknare som skruvar på sig. Vet inte var de ska rikta blicken. Svetten som rinner medan jag snabbt snappar upp en valsedel och tjorvar ner i kuvertet. Klapp, klapp, klapp! Flås, flås, flås! Fler blickar. Färdigt, snabbt nu och ut med vagn och barn. Pussegullan får en glasstrut som belöning. Jag tänker att så gör säkert "vanliga" föräldrar med "vanliga" barn som varit duktiga och gått med och röstat. Struten blir mest mos och hon vet inte hur hon ska angripa den utan sked. Glasskladd på henne, vagnen och marken. Det droppar på mina skor.
På vägen hem går jag i kvällssolen och inser att jag just gjort något som Pussegullan aldrig kommer få göra. Att få rösta i ett demokratiskt val. Att få vara med och påverka. Omyndigförklaras hon? Rakt av? Och när? Vem ska bli god man? Och så kommer den där vågen, hög som ett hus. Jag stirrar förhäxat på den. Fasar för den. Tyngs ner under den. Den tornar upp sig och jag darrar, sekunden efter vräker den sig över mig och jag pressas hårt mot en stenig botten som skär in i huden. Hela kroppen skrapas upp och gör förtvivlat ont och jag vill komma loss, bort, ur! Den vågen kallas framtiden.