Dags för födelsedag!

Pussegullan blir denna strålande junidag 7 år. I hela 7 år har jag levt med denna lilla människa 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Jag känner varje andetag. Jag känner hur hon mår med hela min hud. Hon är redan en så stor del av mig efter dessa år. Hur ska det då bli när hon fyller 17? Eller 27? Finns jag kvar vid hennes sida? Minns jag fortfarande hur livet var innan hon kom? Som vanligt känns dessa dagar oerhört tvådelade. Födelsedagsbarnet har ju inte den blekaste aning om att hon fyller år. Hon räknar inte dagarna till dagen D. Hon önskar sig inget speciellt. Hon har inte längtan efter ett stort och stimmigt kalas med hela dagisgruppen. Men samtidigt. Ska man bara strunta i att hissa flaggan då? Skippa det där med att hänga upp ballonger? Inte sjunga ja må hon leva? Mår man själv bättre eller sämre av det? Jag frågar mig varje år och varje storhelg. Svaret uteblir och det är tyst i huvudet. Gullanmormor bakar en jättegod marängtårta med hallon. Vi sjunger och flaggan vajar där på sin stång mot den ljusblå himlen. Och i det jättestora paketet ligger den, Pussegullans alldeles egna studsmatta som hela släkten och några fler har skramlat till. Och hennes glädje över att hon återigen brottar ner sin mor på mattan är stor. Hennes skratt ekar över grönskande trädgårdar, överröstar brummande gräsklippare. Och jag tänker att hon ändå fick en bra födelsedag även i år, trots att hon inte har någon koll på vad det är för något överhuvudtaget. Men att få extra uppskattning och kärlek, det är väl aldrig fel?