Gråtattack!

Så här i ljuva avslutningstider så är det ju dags även för Pussegullan att säga farväl till gänget på dagis. Gänget hon har hängt med sen hon var dryga året. Gänget hon har stött och blött vardagen med, årstid in och årstid ut. Gänget som tagit hand om henne när ångesten kramat musten ur hennes lilla kropp. Gänget som tränat, tränat och tränat. Gänget som gungat dag ut och dag in. Nu i vackraste juni är det bara ett fåtal dagar kvar. I dag blev det verkligt även för Gullanmamman som inte riktigt hänger med. När jag hämtar Gullan får jag höra att det har minsann firats med pannkakstårta, glass och jordgubbar för att säga hej då till blivande skolbarnen som blivit så stora. Hur hände det? Alla skolbarn får en personlig medalj. Och en bildkarta med lite fotominnen. Och det är när jag ser den där bildkartan som jag inte kan hejda dem. Tårarna. Jag får blinka och blinka. Fröken M står bredvid och pratar. Jag blinkar. Hon pratar. Jag får låtsas knyta skorna men de går inte att hejda. Inte när jag läser texten som skrivits till Pussegullan på baksidan av bildkartan. Kört. Bigtime.

Till Lovisa
Tack för all din glädje! Tack för din stora nyfikenhet!
Tack för dina goa kramar.
Tack för att du hjälpt oss stanna upp och fånga ögonblicken!
Tack för allt du lärt oss! Tack för att vi aldrig blir desamma igen.
Tack för att vi fått följa dig en bit på vägen!

Äh. Nu blir det blött på tangentbordet...

Medalj till den viljestarka

Fantastiska år samlade på bildkartan

Med Pussegullans egen (numera blöta) dikt