Testa gränserna

En del världar är rätt stängda för oss funkisföräldrar. Eller de finns inte riktigt. Som tex det här med lekland. En lördag när regnet kommer från sidan och kulingen sveper in över oss så bestämmer jag mig för att lämna trygghetszonen och ta med Gullan till ett nyöppnat lekland i närheten. Det tar emot. De normala barnen. Med allt som normala barn gör. Och så jag med Gullan i famnen. Det känns osäkert i magen men jag stålsätter mig och tar mig dit med Gullanmormor som sköld. I entrén möts vi av en kakafoni av ljud, att det ens går att framkalla den ljudnivån är häpnadsväckande. Gullan är skeptisk men tittar försiktigt in. Och till leklandets fördel vill jag säga att vi får gå in gratis för att undersöka om det är något vi kan göra med vårt funkisbarn. Både snyggt och imponerande att säga helt enkelt utan mankemang "välkomna in". Tyvärr så är det 95% trädkojjor, hängbroar och lianer som är helt omöjliga för Gullan att testa. Så lite utestängda blir vi. Fröken tycker dock det är kul med barnen och något plasttält som blåser upp sig. Vi går omkring lite. Folk blänger. Föräldrar fikar i timmar medan barnen skriker och springer. Jag känner mig utanför men försöker sträcka upp mig och modigt möta blickarna. Det går ett tag men sen ballar Gullan ur och jag får huvudvärk. Hon gråter och föräldrarna glor så ögonen trillar ur skallen. Vi avlägsnar oss snabbt. Ut till lugnet i bilen där regnet envist smattrar mot taket. Men jag är ändå stolt. Stolt över att jag minsann testade! För det ÄR tufft att vara så väldigt avvikande, och det sitter långt inne att göra något sånt här! Gullan går istället in på Granngården och petar på hästfoder. Hon undersöker kvastar och gummistövlar på hyllorna. Funderar över pellets i olika färger och former. Det är minsann lika kul som leklandet och kanske är det så, att det som är förbaskat tråkigt för vanliga barn är kul för henne och tvärtom? Fast jag tror lilla stumpan hade älskat leklandet, om det var en aning funkisvänligt och med lite mindre vrål.

Hej Bullen

Här gäller det att inte sitta och dega...

Visst går det bra, mormor?!

Händerna mot himlen och deg överallt!

Plocka kulor

En vän frågar mig efter ännu ett svettigt mördarpass i gymmet; men hur orkar du ens träna? Du som nästan aldrig får sova. Du som har så mycket omkring dig hela tiden. Jag funderar på det under nästa pass när svetten lackar ner i parketten. Det här med orken. Men för varje sit up jag tar mig igenom så tänker jag att jag gör det för Pussegullan. Varje svettdroppe. Mina skakiga ben efteråt. Träningsvärken i ryggen. Jag ser hennes ansikte framför mig och varje gång jag lyckas få till ett träningstillfälle är jag lycklig för det är så ofta det kommer något i vägen och det får ställas in. Så tänker jag att det är för hennes skull. För att jag ska orka ge henne det bästa jag har. För att jag ska orka bära henne. För att min kropp måste hålla i så många år till. Jag vet ärligt inte om jag hade orkat de där 21-22 kilona i trappen idag om jag inte fick till några styrkepass då och då. Och så gott som aldrig känner jag motvilja för träningen. Jag bara måste göra det. För Pussegullan. För hennes skull ger jag allt. För hennes skull ger jag aldrig någonsin upp. Jag orkar några övningar till. Tröttheten gör mig yr men jag kör på med benhård vilja. Min vän säger att det syns i ögonen. Allt jag gör, gör jag för henne. Och större motivation i den här världen kan man helt enkelt inte ha.

Lämna lekamen

Det där med att ha känslan av att lämna sin kropp för en stund har jag hört talas om. Hur man svävar upp mot taket och kan titta ner på sina köttiga delar som ligger kvar tex på en bår. En aning åt det hållet lutade det denna vecka när vi var på återbesök på sjukhuset för att höra domen av 24-timmars EEG:t. Jag kände mig ganska så lugn innan. Innan Gullanpappan stirrade upp mig med sina kommentarer som "det måste ju vara att de hittat något, annars skulle vi ju inte bli kallade, då kunde de ju bara ringa". Så när vi är på väg är jag nervöst svettig. Men det visar sig i det kala mottagningsrummet att man kunde inte hitta någon epileptisk aktivitet överhuvudtaget. Jag tittar på läkarens mun, den rör sig. Jag hör vad den säger. Och jag letar i mitt inre efter lättnad och glädje men finner bara tomhet. Jag är där, men ändå är jag inte närvarande. Avtrubbad och trög sitter jag där. Tittar på mina händer. Gammeltantshänder, tänker jag. Det händer nog inte mig det här. Egentligen är jag på jobbet, ute och seglar eller öppnar hunddagis. Känslan är stark av att min kropp är där, men min själ är inte alls med. Läkaren pratar på. Verkar som hon inte vet vad som är fel med Pussegullan. Inte direkt en nyhet. Det pratas om övertryck i hjärnan som kanske orsakar yrsel, "ticsen" och kräkningar. Det pratas om ryggmärgsprov och narkos. Det pratas om sjukdomar i tillväxtceller. Jag försöker svara och nicka. Fråga. Men är fortfarande tom och på något sätt avdomnad. När vår timme passerat skickas vi ut igen. Den enda som är som vanligt är Pussegullan som glatt struttar runt i sin ankgång i korridoren så flätorna hoppar. Efter kommer två skuggor som känner sig så mycket äldre än vad de är på pappret.

App-häst? Häst-app?



Hmmm. Hur gör man med den här appen...?
Jag provar mitt iPad-grepp.