Lämna lekamen

Det där med att ha känslan av att lämna sin kropp för en stund har jag hört talas om. Hur man svävar upp mot taket och kan titta ner på sina köttiga delar som ligger kvar tex på en bår. En aning åt det hållet lutade det denna vecka när vi var på återbesök på sjukhuset för att höra domen av 24-timmars EEG:t. Jag kände mig ganska så lugn innan. Innan Gullanpappan stirrade upp mig med sina kommentarer som "det måste ju vara att de hittat något, annars skulle vi ju inte bli kallade, då kunde de ju bara ringa". Så när vi är på väg är jag nervöst svettig. Men det visar sig i det kala mottagningsrummet att man kunde inte hitta någon epileptisk aktivitet överhuvudtaget. Jag tittar på läkarens mun, den rör sig. Jag hör vad den säger. Och jag letar i mitt inre efter lättnad och glädje men finner bara tomhet. Jag är där, men ändå är jag inte närvarande. Avtrubbad och trög sitter jag där. Tittar på mina händer. Gammeltantshänder, tänker jag. Det händer nog inte mig det här. Egentligen är jag på jobbet, ute och seglar eller öppnar hunddagis. Känslan är stark av att min kropp är där, men min själ är inte alls med. Läkaren pratar på. Verkar som hon inte vet vad som är fel med Pussegullan. Inte direkt en nyhet. Det pratas om övertryck i hjärnan som kanske orsakar yrsel, "ticsen" och kräkningar. Det pratas om ryggmärgsprov och narkos. Det pratas om sjukdomar i tillväxtceller. Jag försöker svara och nicka. Fråga. Men är fortfarande tom och på något sätt avdomnad. När vår timme passerat skickas vi ut igen. Den enda som är som vanligt är Pussegullan som glatt struttar runt i sin ankgång i korridoren så flätorna hoppar. Efter kommer två skuggor som känner sig så mycket äldre än vad de är på pappret.