Plocka kulor

En vän frågar mig efter ännu ett svettigt mördarpass i gymmet; men hur orkar du ens träna? Du som nästan aldrig får sova. Du som har så mycket omkring dig hela tiden. Jag funderar på det under nästa pass när svetten lackar ner i parketten. Det här med orken. Men för varje sit up jag tar mig igenom så tänker jag att jag gör det för Pussegullan. Varje svettdroppe. Mina skakiga ben efteråt. Träningsvärken i ryggen. Jag ser hennes ansikte framför mig och varje gång jag lyckas få till ett träningstillfälle är jag lycklig för det är så ofta det kommer något i vägen och det får ställas in. Så tänker jag att det är för hennes skull. För att jag ska orka ge henne det bästa jag har. För att jag ska orka bära henne. För att min kropp måste hålla i så många år till. Jag vet ärligt inte om jag hade orkat de där 21-22 kilona i trappen idag om jag inte fick till några styrkepass då och då. Och så gott som aldrig känner jag motvilja för träningen. Jag bara måste göra det. För Pussegullan. För hennes skull ger jag allt. För hennes skull ger jag aldrig någonsin upp. Jag orkar några övningar till. Tröttheten gör mig yr men jag kör på med benhård vilja. Min vän säger att det syns i ögonen. Allt jag gör, gör jag för henne. Och större motivation i den här världen kan man helt enkelt inte ha.