Konstverk

Efter många sorger och bedrövelser så var det då dags att ta sig till skolan igen. Att testa på det helt vanliga livet. Ja just det! Åka taxi, passa tider och få jobba. Konstigt. Två spattiga päron skickar i väg en Gulla på morgonkvisten och funderar väl mer eller mindre konstant under dagen hur det ska gå. Bussen hem anländer i gränslandet mellan dag och kväll, i skymningen ser jag hennes viftande händer. Hon är glad. Och dagen har gått OK, trots en envis trötthet som hänger kvar. Pussegullan har själv åstadkommit ett konstverk i kontaktboken. Tycker det påminner om "Staden" av Strindberg. Det är något oklart vad hon vill förmedla, men energin i blyertsdragen är det minsann inget fel på!

Pussegullan skrev lite. En blivande blogg kanske?

Sjukdom och tankar

Någon funderar möjligen på om jag fortfarande sitter i ett hörn hemma och bara njuter av att huset klappar mig på huvudet. Blundar och vaggar mig själv, hållandes runt knäna. Kanske hummar jag lite i min oas av lugn? Nej. Icke sa den där apan. Sen vi kom hem har vi fortsatt slåss mot hosta, snor, kräkningar och en feber som är envisare än något annat man skådat. Utmattningens gräns är nära då vi diskuterar hur det egentligen skulle kännas att svälja en handgranat när man slängt sprinten i soporna. Varje kväll när termometern visar skyhöga siffor hoppas vi på i morgon, i morgon då vänder det. Men när morgonen kommer är det samma visa. Kräks, tabletter, nässpray och en ledsen liten ynka. Stresshögarna växer. Jobbet, när var jag på jobbet senast?! Allt annat som skulle gjorts, när ska jag hinna det? Ännu en kväll kommer och mörkret sänker sig över soffan som blivit vår hela värld. Sjuksoffan. Timme ut och timme in vakar vi. Vyssjar vi. Tröstar vi. Och väntar. Åker och tar prover, streptokocker och sänka. Ska ta om dem. Håller tummarna. Hukar. Hoppas. Är det lunginflammation? Blir hon sämre? För bättre blir hon ju inte.
Men så finns de där. Solstrålarna. Som ger mig en liten puff framåt. En fråga hur det går. Hur Pussegullan mår. En trevande tanke. Ett sms. En knippe tulpaner landar vid ytterdörren med en skäggig farbror som ser ut som jultomten. Han är säkert 104 år men pigg som en lärka. Jag känner mig gammal bredvid honom där han skuttar i väg och slår i hop klackarna på väg tillbaka till sin bil. Tulpanerna frasar. Nästan lika mycket som näsdukarna som ligger i drivor. Jag blir saker på ö, överraskad, ödmjuk och överväldigad. Det blir jag även i kväll. När två fantastiskt fina armband knåpade med kärlek landar i lådan. Jag blir saker på t. Tagen, tacksam och tårögd. Ni som har använt era tummar, hejat och stöttat oss. Hört av er, orkat lyssna. Ni är änglarna i mitt liv. När jag som bäst behöver er. Då är ni där.

Och jag tror de finns att köpa för att ge till fler som behöver bli lyckliga...

Martin Timell-program

Undrar om jag någonsin under mitt vuxna liv har upplevt en sån känsla som att få komma hem efter denna sjukhusvistelse. Hur huset omfamnar mig när jag kliver in. Smeker mig långsamt över håret och viskar att det kommer bli bra. Pussegullan som en trasdocka i mina armar, hög feber, förmodligen ont i hela kroppen, hostar, snorar och ser så otroligt sjuk ut. Ger knappt gensvar på våra vanliga rutiner och bus. Men hon kräks inte längre. Tack och lov har den lilla kroppen slutat spänna sig som i kramp, slutat hulka upp galla och blod timme efter timme. När hon bäddas ner bland sina frasiga, svala lakan som luktar hemma fladdrar hennes ögonlock hastigt till och sen sover hon. Hon sover och sover. Oron gnager när jag står och ser på hennes ansträngda andetag. Varför vill hon inte äta? Varför går inte febern ner? Varför blir hon inte frisk? Vi biter ihop, rafsar i hop lite kraft som inte finns på lager och möter en dag till i sjukdomens land. Men vi gör det med känslan av "Äntligen Hemma". Allt är så vackert här. Dammtussar, soppåsar, smutstvätt, stök och saker på fel ställen. Jag älskar det. Jag älskar det så det värker. Tom Gullanpappan ser så där härligt underbar ut i köket, precis som han gjorde den där dagen när jag var 23 år och våra vägar möttes. Trötthet och utmattning finns alltid i våra ögon, men vi har i alla fall varandra när det är så tufft, så tufft. En hand. Ett ord. Lite vänlighet.

Vintern

Vintern kan innehålla så mycket. Knarr under skorna i en snödriva. Rimfrost i skägget. Snöbollskrig. Varm choklad och långfärdsskridskor. Och så kan den innehålla ett överbelagt barnsjukhus, en jättejättesjuk Pussegulla och två föräldrar som ser sin förtvivlan för evigt skriven i den andras själ. Jag gråter i korridoren, snyftar och hulkar bredvid en utmattad Gulla som själv hulkar i kräktratt. Vinter. Så full av infektioner och fällor för ett litet känsligt barn. En årstid som får mig att undra hur mycket jag måste orka innan jag får lite lugn. Våren känns mycket avlägsen i kväll när jag ensam stirrar på droppet som tickar sin taktfasta sång, omedveten om röda ögon bredvid.

Nytt år men med gamla vanor

Så var helgerna förbi och över. Och det är med blandade känslor jag summerar årets jul och nyårshelg. De är faktiskt lika blandade som en påse med Gott & Blandat ungefär. Några bitar har varit svarta och salta. Svårsmälta och sväljs ned med stor ansträngning. Andra bitar har varit fruktiga och pastellfärgade. Lätta att tugga, liksom smälter ner i munnen och efterlämnar mersmak. Några har varit intetsägande, och passerar mest ner i svalget utan att lämna något avtryck i munhålan. Nu väntar vardagen bakom knuten och jag är sliten på det där speciella sättet, efter många dygn tillsammans med Gullan. Som att mina hjärnhalvor gnuggar sig för mycket mot varandra utan syre. Det är svårt att roa och sysselsätta fröken på heltid när man är en tragglig morsa med höga krav på sig själv. Jag grejade det till slut och om Gullan skulle kunna prata skulle hon nog tycka att lovet varit ganska hyfsat trots spöregn, många timmar i mörker och sjuka assistenter. Så nu nytt år! Undrar om 2015 blir året vi får en diagnos. Det känns så. I vilket fall tog det exakt 4 dygn in på det nya friska året innan Pussegullan kräktes. Så den gamla vanan hänger tydligen med. Jag fick börja plita på en ny kräkdagbok direkt, som sparades tillsammans med de gamla från 2013 och 2014. Så får vi se om detta året blir en lika diger lunta. Kanske lika bra att man inte vet något om framtiden i dag. Gott så. I morgon kanske man drar på sig träkostymen. Eller inte. Ingen vet.