Sjukdom och tankar

Någon funderar möjligen på om jag fortfarande sitter i ett hörn hemma och bara njuter av att huset klappar mig på huvudet. Blundar och vaggar mig själv, hållandes runt knäna. Kanske hummar jag lite i min oas av lugn? Nej. Icke sa den där apan. Sen vi kom hem har vi fortsatt slåss mot hosta, snor, kräkningar och en feber som är envisare än något annat man skådat. Utmattningens gräns är nära då vi diskuterar hur det egentligen skulle kännas att svälja en handgranat när man slängt sprinten i soporna. Varje kväll när termometern visar skyhöga siffor hoppas vi på i morgon, i morgon då vänder det. Men när morgonen kommer är det samma visa. Kräks, tabletter, nässpray och en ledsen liten ynka. Stresshögarna växer. Jobbet, när var jag på jobbet senast?! Allt annat som skulle gjorts, när ska jag hinna det? Ännu en kväll kommer och mörkret sänker sig över soffan som blivit vår hela värld. Sjuksoffan. Timme ut och timme in vakar vi. Vyssjar vi. Tröstar vi. Och väntar. Åker och tar prover, streptokocker och sänka. Ska ta om dem. Håller tummarna. Hukar. Hoppas. Är det lunginflammation? Blir hon sämre? För bättre blir hon ju inte.
Men så finns de där. Solstrålarna. Som ger mig en liten puff framåt. En fråga hur det går. Hur Pussegullan mår. En trevande tanke. Ett sms. En knippe tulpaner landar vid ytterdörren med en skäggig farbror som ser ut som jultomten. Han är säkert 104 år men pigg som en lärka. Jag känner mig gammal bredvid honom där han skuttar i väg och slår i hop klackarna på väg tillbaka till sin bil. Tulpanerna frasar. Nästan lika mycket som näsdukarna som ligger i drivor. Jag blir saker på ö, överraskad, ödmjuk och överväldigad. Det blir jag även i kväll. När två fantastiskt fina armband knåpade med kärlek landar i lådan. Jag blir saker på t. Tagen, tacksam och tårögd. Ni som har använt era tummar, hejat och stöttat oss. Hört av er, orkat lyssna. Ni är änglarna i mitt liv. När jag som bäst behöver er. Då är ni där.

Och jag tror de finns att köpa för att ge till fler som behöver bli lyckliga...