Martin Timell-program

Undrar om jag någonsin under mitt vuxna liv har upplevt en sån känsla som att få komma hem efter denna sjukhusvistelse. Hur huset omfamnar mig när jag kliver in. Smeker mig långsamt över håret och viskar att det kommer bli bra. Pussegullan som en trasdocka i mina armar, hög feber, förmodligen ont i hela kroppen, hostar, snorar och ser så otroligt sjuk ut. Ger knappt gensvar på våra vanliga rutiner och bus. Men hon kräks inte längre. Tack och lov har den lilla kroppen slutat spänna sig som i kramp, slutat hulka upp galla och blod timme efter timme. När hon bäddas ner bland sina frasiga, svala lakan som luktar hemma fladdrar hennes ögonlock hastigt till och sen sover hon. Hon sover och sover. Oron gnager när jag står och ser på hennes ansträngda andetag. Varför vill hon inte äta? Varför går inte febern ner? Varför blir hon inte frisk? Vi biter ihop, rafsar i hop lite kraft som inte finns på lager och möter en dag till i sjukdomens land. Men vi gör det med känslan av "Äntligen Hemma". Allt är så vackert här. Dammtussar, soppåsar, smutstvätt, stök och saker på fel ställen. Jag älskar det. Jag älskar det så det värker. Tom Gullanpappan ser så där härligt underbar ut i köket, precis som han gjorde den där dagen när jag var 23 år och våra vägar möttes. Trötthet och utmattning finns alltid i våra ögon, men vi har i alla fall varandra när det är så tufft, så tufft. En hand. Ett ord. Lite vänlighet.