Vinterskog

Efter ett helt år börjar vi se slutet på vår bilanpassning! Efter många turer fram och tillbaka så är äntligen bilen inköpt och sätet på plats. Man vågar inte riktigt säga "check" ännu, men snart. Och då är det dags att ta tag i nästa stora projekt. Det stavas korttidsboende. Det ligger där och skvalpar oroligt i magen. Vill inte passa in någonstans. Känns främmande och långt bort. Men Gullanpappan och jag inser att det kommer, vare sig vi vill eller inte. Och med tanke på hur lång tid saker tar i vår värld är det kanske snart dags att påbörja processen? Men hjärtat svider. Blöder. Tanken att hon inte ska vara här en fredagskväll? Ska jag stå där med tom famn? Overkligt. Men tröttheten som lägger sig över oss är just nu överväldigande och vi kommer inte orka själva i sju år till. Mja. Det får ligga och skvalpa i tanketräsket ett tag. Till den dagen kommer då jag plockar fram pennan och fyller i ansökan. Under tiden njuter vi fortfarande av att få vara friska och i dag när solen tittar fram i skogen känner jag en liten darrning av lycka. Sekunden efter kommer en sur gubbe som vrålar "NEJ!! åt sin bångstyriga hund, Pussegullan börjar storgråta. Jag drar ett skrikande barn hemåt i pulkan och konstaterar att den där lyckan, den är lika flyktig som våren.