Rutten sill

Nu ska jag tala om för er hur det känns. Hur det känns att få en rykande färsk psykologbedömning i handen gällande din enda dotter. Hur det känns att den bedömningen slår fast hennes utvecklingsålder till 16 månader. Fast hon är nästan 8 år. Den känslan. Som att en alldeles osedvanligt barbarisk tyrann med armar stora som stockar lyfter dig i håret och släpar dig över isen på Östersjön någon gång i januari. Någonstans i höjd med Åland släpper han ner dig i en stor vak. Du sjunker snabbt och kylan tar andan ur dig. Förlamad inser du att kroppen bara lägger ner nästan direkt. Och du nästan välkomnar det, vad som helst för att komma undan smärtan av det iskalla vattnet. Det går inte att simma, det går inte att röra en enda fena. Men då kommer taget om håret igen, du far upp på snön igen bara för att inse att tyrannen har tänt en grill bredvid vaken. En människogrill! Den är precis 1,70 lång så jag får plats från hjässa till stortå. Min isglass till kropp slängs bryskt ner på gallret och det pyser. Det luktar bränt. Och det gör så ont. Efter en stund är du glödande het och tas omilt ner från grillen. Tyrannen skrattar och trycker ner dig på isen. Stirrar på dig. Väntar medan han smaskar lite och dreglar en lång salivsträng. Sen börjar han långsamt karva ut ditt hjärta med en gammal rostig sked. Det tar tid. Kanske ett par dagar eller en vecka. Så småningom lyfter han ut den fortfarande pumpande muskeln bara för att ta ett bett. Så där. Du ser hur han mumsar. Tuggar och tuggar. Blodet rinner ner i hans ovårdade skägg. Men egentligen har du slutat bry dig. Dags för finalen således. Det kommer en lastbil långsamt brummande på isen, flaket är fyllt av lagom rutten sill. Den är nästan jäst och sillarna har börjat spricka över buken. Sakta tippas lasten över dig, sill på sill på sill. Snart har du den ruttnande massan över dig och bara nästippen sticker upp. På den landar en fet korp och börjar stillsamt hacka. Han har inte bråttom, han hackar på tills all brosk och hud är borta och det är en vitnande liten skelettdel med två hål kvar av näsan. Korpen lyfter med ett utdraget plågsamt kraxande. Vinden viner över isen. Allt är tyst. Under sillhögen ligger smärtan och pyr.
"Pussegullans styrkor är hennes personlighet, det är lätt att tycka om henne, hon är glad och positiv".
Psykologen på habiliteringen försöker avsluta positivt och slår igen sin pärm med en smäll och med ett ryck är jag tillbaka i hennes sittriktiga stol i ett kvavt rum. Borta är isen och blodet. Men smärtan.
Den är kvar. Pulserar under mina fotsulor och i bilen gråter jag med pappret i min hand.

Slå ihjäl en pensionär och ett par timmar i en affär

För att fira att halsflussen äntligen släppt sitt vedervärdiga grepp om min kropp och hals åker vi till en affär för att slå ihjäl ett par timmar i söndagens ösregn. Gullan spatserar nöjt omkring och tittar gärna på allt från hästfoder till insektsholkar. Assistent M och Gullanmormor är också med och tittar på konstgödsel och arbetshandskar. Själv går jag mest och njuter av att min stackars kropp orkar stå i upprätt läge. Skakiga ben, men jag står. Måtte nu eländet vara över för denna gång.

Gullanmormor känner sig helt klubbad men pensionärer måste veta sin plats.
(Klubban kostar 99 kr och inhandlades på stubberten för framtida familjeråd i stugan.)



Nu när jag kan svälja igen kan man tycka att jag ändå får unna mig delikatess-varianten till middag?

 

Det som är gjort, är gjort!

Vi har myntat ett uttryck här hemma. Sakta har det vuxit fram i all sin enkelhet och har nu blivit gångbart och erkänt i de flesta situationer. Uttrycket manar till direkt handling. Gör det bara. Och skjut inte upp det, ty högen du skjuter upp kan i ett huj bli högre än du tror och känns inte bara väldigt, väldigt jobbig utan snart oöverkomlig. Uttrycket lyder "det som är gjort, är gjort". Dvs när du känner för att skjuta upp saker och bara slänga dig på soffan, gör det som du tänkte göra för du vet nämligen aldrig när du måste släppa allt och åka in till akuten med ditt barn. Och när du sitter där i väntrummet så grämer du dig, att du inte åtminstone hann göra klart X eller kanske påbörja Y. Häromdagen sa Gullanpappan åt mig att sitta i solen och fika istället för att städa. Och han själv gjorde något roligare alternativ till att klippa gräset. När så Pussegullan börjar kräkas i torsdags kväll så vet man, att nu blir intet gjort på obestämd tid. Det är den där ständiga beredskapen. När man måste släppa allt, allt utan undantag, och ge sig i väg. In i bubblan av sjukdom och plåga för att gud vet när man ploppar upp till ytan igen. Och när man väl får näsan upp över ytspänningen är man inte i den krispigaste formen. Så väntar städningen, gräsklippningen, gjutningen av ortoserna och allt annat man hade planerat. Plus lite till. Gräset är dessutom lite högre. Lika bra att göra saker när man tänker göra dem alltså, det som är gjort är gjort. För första gången ligger vi inlagda med en mycket plågad Pussegulla i de aldrig sinande kräkningarna i maj månad. Borde inte sånt vara totalt förbjudet? Lika förbjudet som att råna gamla tanter eller misshandla djur? Men likväl sitter vi återigen trasiga på Q80 med kräktrattar och dropp. Samma elaka förlopp som alltid, skillnaden den här gången är att utanför fönstret strålar en klar majsol, träden blommar och det är ljust långt in på kvällen. Inget vidare från insidan. Alltså gäller beredskapen året runt numer, inte bara vintertid. Tredje gången bara i år som kräkningarna fullständigt däckar vår lilla familj på tre. I stället för att gräva ner mina fingrar i yster planteringsjord spritar jag grundligt för hundrade gången innan det är dags att gå in på isoleringen igen. Maj månad. Borde inte innehålla sjukdom men det gör den. Borde inte innehålla feber och sjukhus men det gör den. Borde inte innehålla fullständig utmattning men det gör den. Skit också.