Rutten sill

Nu ska jag tala om för er hur det känns. Hur det känns att få en rykande färsk psykologbedömning i handen gällande din enda dotter. Hur det känns att den bedömningen slår fast hennes utvecklingsålder till 16 månader. Fast hon är nästan 8 år. Den känslan. Som att en alldeles osedvanligt barbarisk tyrann med armar stora som stockar lyfter dig i håret och släpar dig över isen på Östersjön någon gång i januari. Någonstans i höjd med Åland släpper han ner dig i en stor vak. Du sjunker snabbt och kylan tar andan ur dig. Förlamad inser du att kroppen bara lägger ner nästan direkt. Och du nästan välkomnar det, vad som helst för att komma undan smärtan av det iskalla vattnet. Det går inte att simma, det går inte att röra en enda fena. Men då kommer taget om håret igen, du far upp på snön igen bara för att inse att tyrannen har tänt en grill bredvid vaken. En människogrill! Den är precis 1,70 lång så jag får plats från hjässa till stortå. Min isglass till kropp slängs bryskt ner på gallret och det pyser. Det luktar bränt. Och det gör så ont. Efter en stund är du glödande het och tas omilt ner från grillen. Tyrannen skrattar och trycker ner dig på isen. Stirrar på dig. Väntar medan han smaskar lite och dreglar en lång salivsträng. Sen börjar han långsamt karva ut ditt hjärta med en gammal rostig sked. Det tar tid. Kanske ett par dagar eller en vecka. Så småningom lyfter han ut den fortfarande pumpande muskeln bara för att ta ett bett. Så där. Du ser hur han mumsar. Tuggar och tuggar. Blodet rinner ner i hans ovårdade skägg. Men egentligen har du slutat bry dig. Dags för finalen således. Det kommer en lastbil långsamt brummande på isen, flaket är fyllt av lagom rutten sill. Den är nästan jäst och sillarna har börjat spricka över buken. Sakta tippas lasten över dig, sill på sill på sill. Snart har du den ruttnande massan över dig och bara nästippen sticker upp. På den landar en fet korp och börjar stillsamt hacka. Han har inte bråttom, han hackar på tills all brosk och hud är borta och det är en vitnande liten skelettdel med två hål kvar av näsan. Korpen lyfter med ett utdraget plågsamt kraxande. Vinden viner över isen. Allt är tyst. Under sillhögen ligger smärtan och pyr.
"Pussegullans styrkor är hennes personlighet, det är lätt att tycka om henne, hon är glad och positiv".
Psykologen på habiliteringen försöker avsluta positivt och slår igen sin pärm med en smäll och med ett ryck är jag tillbaka i hennes sittriktiga stol i ett kvavt rum. Borta är isen och blodet. Men smärtan.
Den är kvar. Pulserar under mina fotsulor och i bilen gråter jag med pappret i min hand.