Shit on the road

När Gullanpappan och jag träffades så skickade vi vanliga hederliga kärleksbrev med posten till varandra. Papper, penna, kuvert och frimärke. Långa och många rader. Vi ritade hjärtan. Beskrev vår längtan. Vår misär då vi inte kunde vara tillsammans varje sekund. Åren gick och breven byttes ut mot små mail. Den heta brinnande kärleken för evigt på pappret blev till mer praktiska saker här och nu. Istället för ämnesrad: "Jag älskar dig till månen och tillbaka!!!" så blev det "Ska du handla på vägen hem eller ska jag?". Men någonstans finns den där känslan av att tycka om varandra kvar. Och ibland får man ju faktiskt ett litet hjärta som mms. Eller något annat gulligt. Som i morse när mobilen plingade till strax efter att Gullanpappan lämnat huset och svängt ut på motorvägen. Jag tar upp telefonen i ena handen medan jag matar in gröt i Gullans kakhål med den andra. Och visst är det en kärleksförklarning. Ingen kan uttrycka att man älskar någon så in i helskotta skitmycket som Gullanpappan. Sen kan man ju förstås ifrågasätta hur bra det är att sitta och tänka på mig, köra bil och ta kort samtidigt.



Bajamajor på väg till midsommarfirande!

Syföreningen

Märta är tidigt på plats. Det brukar hon alltid vara. Sitter där helt stilla vid kortsidan av bordet med stickningen beredd samtidigt som hon lyssnar och emellanåt slänger ett öga genom fönstret ut mot gården. Kommer de inte snart? Avig, rät, avig, rät. Märta har ju inte bråttom men kaffetarmen suger och hon är som vanligt sällskapssjuk. Efter en stund kommer Sigrid och Elsa. Elsa som vanligt i sin gamla kofta och Sigrid med nypermanentat hår. De går lite stappligt bägge två numera men så är de heller inga ungdomar längre. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna och genomgång av de ständiga krämporna är syarbetet i full gång. Småpratet varvas med stickor som slår metalliskt mot varandra och symaskinens stånkande. Inte heller den är särskilt ung längre. Dörren slamrar och nu kommer Alice med sin syster Maj i släptåg. De ser pigga ut för att vara i 90-årsåldern. Arbetet fortskrider och kaffet fylls på, både påtår och tretår hinns med. Gråhåriga huvuden böjs i koncentration. Små knotiga axlar och gamla händer fulla av ådror. Flitens lampa lyser i sällskapet. Man syr och stickar till den årliga marknaden där syföreningen ska sälja sin alster de tillverkat för hand under året. Timme efter timme, vecka efter vecka har de träffats. Små rara gummor. Små rara och väldigt gamla gummor. Nåväl. Jag ser dem så tydligt, där de sitter. Envist knåpande trots skakiga muskler och stela leder. Jag vill bara krama dem. Hela syföreningen. När de har sålt sina små konstverk står de där, trötta men nöjda. De ler mot varandra. Vilken dagskassa! Människor har köpt grytlappar, halsdukar och mössor. "Vad gör vi med vinsten?", säger Alice försiktigt. Märta tänker. Sigrid står tyst. Det är Maj som kommer med idén. "Vi ger den till de handikappade barnen borta i särskolan, de kan ju inte ha så mycket pengar. Så kan de göra något riktigt roligt!". Så kommer det sig att Pussegullan och hennes skolkompisar får åka hela vägen ut till Arlanda för att titta på flygplanen och äta en hamburgare på restaurang Gyllene Måsen. Alla är överens om att det är en fantastisk dag. Och gummorna i syföreningen står med som "sponsor" på informationslappen angående utflykten. Jag kvider när jag ser det. För mitt inre öga ser jag dem så klart och tydligt. Jag vill krama dem. Köpa garn till dem. Säga att jag älskar dem.

Födelsedag, avslutning och uppföljning på ett bräde

En födelsedag har precis passerat. Pussegullan har blivit 8 år. Dessa födelsedagar vänjer man sig aldrig riktigt vid. Tanken på cykeln hon skulle få. Kalaset hon skulle ha. Förväntan kvällen innan. Man vänjer sig inte men man kanske en dag accepterar. Vi ger Pussegullan tårta och flaggor, hela familjen kommer med små paket. Hon får åka båt och bada på sin födelsedag. Hon äter en stor portion kött, sås och potatis till lunch. Hon får oceaner av kärlek. Hon är glad och lycklig på sin 8-årsdag. Det är ändå en tröst, hellre att vi föräldrar dras med mörka tankar än att hon gör det. Första skolavslutningen kommer också i vår väg. Den är fin och unik på sitt sätt. Pussegullan har rosett i håret och freestylar loss på föreställningen av Pettson och Findus, lämnar scenen och går ut för att tjabba med publiken. Man kan inte bli annat än full i skratt. Full i skratt blir man däremot inte när man hittar brev från Försäkringskassan samma eftermiddag. Snarare full med onda aningar.

Dags för tvåårsomprövning för assistansen. Vissa dagar är man glad att man jobbar med det man gör och kan be en vass och kunnig kollega i rummet bredvid om hjälp. För hjälp kommer vi behöva. Hjälp att orka genom ännu en process och förhoppningsvis komma ut på andra sidan med rätt stöd för Pussegullan. 

Uppställning hos Försäkringskassan