Shit on the road

När Gullanpappan och jag träffades så skickade vi vanliga hederliga kärleksbrev med posten till varandra. Papper, penna, kuvert och frimärke. Långa och många rader. Vi ritade hjärtan. Beskrev vår längtan. Vår misär då vi inte kunde vara tillsammans varje sekund. Åren gick och breven byttes ut mot små mail. Den heta brinnande kärleken för evigt på pappret blev till mer praktiska saker här och nu. Istället för ämnesrad: "Jag älskar dig till månen och tillbaka!!!" så blev det "Ska du handla på vägen hem eller ska jag?". Men någonstans finns den där känslan av att tycka om varandra kvar. Och ibland får man ju faktiskt ett litet hjärta som mms. Eller något annat gulligt. Som i morse när mobilen plingade till strax efter att Gullanpappan lämnat huset och svängt ut på motorvägen. Jag tar upp telefonen i ena handen medan jag matar in gröt i Gullans kakhål med den andra. Och visst är det en kärleksförklarning. Ingen kan uttrycka att man älskar någon så in i helskotta skitmycket som Gullanpappan. Sen kan man ju förstås ifrågasätta hur bra det är att sitta och tänka på mig, köra bil och ta kort samtidigt.



Bajamajor på väg till midsommarfirande!