Syföreningen

Märta är tidigt på plats. Det brukar hon alltid vara. Sitter där helt stilla vid kortsidan av bordet med stickningen beredd samtidigt som hon lyssnar och emellanåt slänger ett öga genom fönstret ut mot gården. Kommer de inte snart? Avig, rät, avig, rät. Märta har ju inte bråttom men kaffetarmen suger och hon är som vanligt sällskapssjuk. Efter en stund kommer Sigrid och Elsa. Elsa som vanligt i sin gamla kofta och Sigrid med nypermanentat hår. De går lite stappligt bägge två numera men så är de heller inga ungdomar längre. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna och genomgång av de ständiga krämporna är syarbetet i full gång. Småpratet varvas med stickor som slår metalliskt mot varandra och symaskinens stånkande. Inte heller den är särskilt ung längre. Dörren slamrar och nu kommer Alice med sin syster Maj i släptåg. De ser pigga ut för att vara i 90-årsåldern. Arbetet fortskrider och kaffet fylls på, både påtår och tretår hinns med. Gråhåriga huvuden böjs i koncentration. Små knotiga axlar och gamla händer fulla av ådror. Flitens lampa lyser i sällskapet. Man syr och stickar till den årliga marknaden där syföreningen ska sälja sin alster de tillverkat för hand under året. Timme efter timme, vecka efter vecka har de träffats. Små rara gummor. Små rara och väldigt gamla gummor. Nåväl. Jag ser dem så tydligt, där de sitter. Envist knåpande trots skakiga muskler och stela leder. Jag vill bara krama dem. Hela syföreningen. När de har sålt sina små konstverk står de där, trötta men nöjda. De ler mot varandra. Vilken dagskassa! Människor har köpt grytlappar, halsdukar och mössor. "Vad gör vi med vinsten?", säger Alice försiktigt. Märta tänker. Sigrid står tyst. Det är Maj som kommer med idén. "Vi ger den till de handikappade barnen borta i särskolan, de kan ju inte ha så mycket pengar. Så kan de göra något riktigt roligt!". Så kommer det sig att Pussegullan och hennes skolkompisar får åka hela vägen ut till Arlanda för att titta på flygplanen och äta en hamburgare på restaurang Gyllene Måsen. Alla är överens om att det är en fantastisk dag. Och gummorna i syföreningen står med som "sponsor" på informationslappen angående utflykten. Jag kvider när jag ser det. För mitt inre öga ser jag dem så klart och tydligt. Jag vill krama dem. Köpa garn till dem. Säga att jag älskar dem.