Fotomodellen

Vad händer, undrar min enda läsare. Var är du? Inga inlägg? Ja. Vet inte hur jag ska kunna beskriva käftsmällen med Pussegullans ångestattack. Men den var väl lite som en brutal betongvägg. Pang. Slut i rutan. Slut på kraft och kvar finns bara tårar och nerver som ligger på huden. Nerver som slingrar sig, som får magen att krampa sig när du inser att det är morgon och en ny dag väntar. Men. Efter den till synes eviga käftsmällen blev ju faktiskt allting en aning bättre. Efter sjukhuset är vårt hem fyllt med konstiga mediciner, den ena tyngre och värre än den andra. Kräktrattar. Underliga sprutor. Tårarna sitter i väggarna som hotar att sluka mig. Men Gullan blir sig själv allt mer för varje dag. Och då tänker jag att jag ska skriva det och lägga ut den här bilden på lilla Lindex-modellen som rakryggad möter en ny dag på trappen:

 

Men jag hinner inte riktigt det. För sen är ångesten tillbaka. Och jag står med pannan blodig mot betongen och undrar vad jag ska ta mig till. Tre veckor var det lugnt. Tre veckor kunde jag så smått börja andas. Sen börjar det om.