Gemenskap is "awesome"

Det finns resor. Och så finns det RESOR. Vi har just gjort en sån. EN RESA. Vi for ända till Washington D.C för att finna en helt ny familj. En familj som också har en Pitt Hopkins diagnos i sina liv. Och fast de bor långt borta och pratar ett annat språk så känns de närmare än grannen på andra sidan gatan. Resan innehöll gråt och skratt. Insikt. Information. Möten och känslor. Hopp och gemenskap. Man känner sig torktumlad. Men lycklig. Tänk att vi träffade 65 föräldrar, alla med PTHS-barn. Tacksam går jag här hemma och försöker förstå att vi verkligen kom i väg trots all motvind vi har haft senaste tiden. Tacksam tänker jag på dem på hemmaplan som gjorde resan möjlig. You are all greatest! Och kanske är det jädrigt amerikanskt på alla sätt och vis och kanske är jag blödigare än vanligt efter upplevelsen i USA, men se den här videon. Om ni bara ska se en video på You Tube i år, se denna.

PS. Och ja, jag var riktigt sugen på att förklara för dem "over there" att Pitt Hopkins syndrome egentligen heter "Dick Hopkins syndrome" på svenska...