Men jag vill inte!

Det sägs att det är nyttigt att gråta ut ordentligt. Ofta är vi människor så behärskade, så samlade och så rationella att det blir inte av det där med tårar, det finns ingen plats och ingen har tid. På sin höjd fingråter man lite till en film, då är det liksom tillåtet. Jag är rädd att gråta. Jag är rädd att börjar jag kommer jag aldrig kunna sluta och tårarna kommer aldrig sina, jag kommer gråta sönder mig till döds. Plötsligt finner jag mig ståendes vid strykbrädan och tårarna överraskar mig. De kommer in genom dörren som en icke-planerad granne med handen höjd och en äppelhurtig hälsning. De överrumplar mig totalt. De är som stora regndroppar och de rinner ner på tvätten. Tvätten som består av Gullans små kläder. Som jag stryker för hon ska ha fina kläder när hon i morgon ska åka för första gången till kortis. Kan inte stoppa dem nu. Det rycker och sliter i min kropp, det gör ont överallt.På huden och i alla mina organ. Kan inte stoppa den enorma sorgen som väller fram över att jag måste lämna bort min dotter. Jag vill inte! Hon är för liten! Ska hon efter en hel skolvecka inte ens få koppla av hemma på helgen? Jag hulkar och ser knappt var jag kör med det förbannade strykjärnet. Kör nästan över min vänstra handlov. Snorar medan jag plockar ner lite böcker och hennes favoritmjukisdjur från hyllan i hennes rum. Snyter mig. Inser att jag kan inte packa mer. Lägger ner och sätter mig på sängen. Tänker att jag skiter i det där med kortis. Jag åker helt enkelt aldrig dit. Som vi har kämpat för att få det. Jag vill ju inte ens ha det, jag vill ju ha Gullan nära mig. Vad håller jag egentligen på med? Jag slänger ner kläderna på sängen bredvid mig och gömmer händerna i ansiktet. Men så tänker jag på Gullanpappan, hur trött han är efter alla nätter han sliter. Natt efter natt efter natt. Inser att jag är förmodligen lika trött. Vi kommer inte orka vara så bra föräldrar länge till om vi ska fortsätta själva utan lite avlastning. Snyter mig för tionde gången och stirrar ut genom fönstret på allt novembergrått. Undrar hur jag mår och hur jag ser ut på insidan. Finns det någont kvar där, längst inne i mig? Eller är det mest ett torrlagt ökenlandskap där det inte regnat på 50 år? Veckan som gått. En begravning i går med så mycket sorg. Nära vänner med sin dotter på Astrid. Hur mycket som helst på jobbet. Och förra veckan när vi själva var inlagda med de eländiga satans kräkningarna, hur jag inte sov en blund på 72 timmar. Hur oron över ticsen hänger över oss alla tre. Hur döden liksom har flyttat in och tagit en lika självklar plats i vårt hus som adventsstaken. Närvarande, diffus men ändå där. Jag hatar döden. Gullanpappan får packa. Jag lyssnar på Laleh i stället. Blir sittandes.