Glädjerus

Ibland kan man lämna över pennan till någon med andra ögon. Annorlunda ögon. Utomstående, opartiska och friska utan-relations-ögon. Testade det häromdagen då jag bad Gullans assistenter skriva några rader om hur det är att jobba här, varför de gör det och hur det ska bli att springa/rulla deras första lopp tillsammans alla tre på lördag.
Här nedan ser ni resultatet. Det är mycket känslor och det är på något sätt väldigt äkta, varje ord. Och för varje gång jag läser det som plitades ner slås jag både av svårartad fukt i ögonvrån och en slags berg och dalbanekänsla i magen. Någon tycker faktiskt om mitt barn. MITT barn! Som inte kan manövrera sig, som dreglar, som behöver hjälp på toaletten. Någon tycker om att arbeta med mitt barn och gör det med hjärtat.
Är det på riktigt, riktigt? ÄR det verkligen så?

"Lovisa är förväntansfull. Hon är en tuff tjej på 10 år som älskar när det går undan, helst lite för snabbt - då kittlas det i magen! Det som hindrar Lovisa från att kunna vara sådär jättesnabb själv är hennes kropp och muskler, då hon är diagnostiserad med den mycket sällsynta diagnosen Pitt Hopkins syndrom.

Som assistent kliver man in från en yttre värld till Lovisas värld. Att mötas av en mänsklig liten sol och de klassiska Lovisa-pussarna med tänder i pannan får vem som helst att koppla bort alla former av stress.

Jag, Malin (till höger på bilden), jobbar som personlig assistent åt Lovisa och beundrar dagligen hennes tålamod och livsglädje. För ibland kan det vara väldigt jobbigt att vara Lovisa. Med cykliska kräkningar, en kropp som inte lyssnar och sömnstörningar som vardagsmat hade vem som helst känt sig bitter. När man heller inte kan formulera sig i ord kan det vara komplicerat att uttrycka sig. Men kommunikation har aldrig varit något problem för Lovisa. Hon är en stor förebild för mig med sitt positiva sinne och den stora kärleken hon har att ge.

Jennie, till vänster på bilden; den enorma kärleken Lovisa besitter och som hon ger mig varje gång jag har ett arbetspass, det känns inte som ett jobb utan mer som en tid att hänga, bara hon och jag. Lovisa har lärt mig att bli en bättre version av mig själv, en mer ödmjuk person och att med ett leende kommer man långt med. Har jag en dålig dag räcker det med ett leende från henne och min dag blir automatiskt bättre!

Vi två assistenter deltar på lördag tillsammans med vår lilla stjärna och bildar Team Lovisa. Vi medverkar i Glädjeruset 2017 i kampen att krossa alla normer och förutfattade meningar om funkisfolk.
För det är coolt att vara annorlunda. Vi springer - tillsammans!"

Ibland behövs ingen bildtext för att berätta vad Gullan tyckte om en heldag på Skansen med tjejerna!