Körförbud!

Precis som lite äldre bilar måste tydligen gamla tanter i 40-årsåldern in och kolla underredet med jämna mellanrum. Rost i chassit är ju liksom inget du bara viftar bort. Så tämligen obekymrad går jag med raska steg över Odenplan för att så småningom sätta ner min häck i den där härliga stolen. Alltid får man höra "och så kasar du ner en bit, och en bit till, ja men kasa ner lite till". Alltså, jag KAN verkligen inte kasa längre och du kan inte få mitt underliv närmare ditt ansikte! Hur som helst ligger jag där och tänker en aning stressat på ett mail jag ska skriva direkt när jag är tillbaka på jobbet. Och då plötsligt säger gynekologen att hon hittat något på ena äggstocken. Och nu känns inte mailet eller så mycket annat viktigt längre. Känner mig som en utdömd Volvo som otippat fått körförbud. Röd lapp på vindrutan fast alla växlar och bromsen funkar rätt okej trots allt. På alla mina frågor får jag vaga svar och går hem med en knippe remisser i näven. Stegen inte längre lika stressade eller effektiva. Jag drar sulorna i asfalten medan tankarna jagar varandra. Går hem och berättar för Gullanpappan att förmodligen är det rost i genomgående balk MEN det kan ju hända att en skicklig svetsare tittar på det och kan reparera det hela så jag rullar vidare några mil till? Och plötsligt ser jag något i hans ögon jag inte sett förut. Jag ser att han är rädd att det ska vara något allvarligt. Att rosten inte är av snäll natur alls och inte så ytlig som man tänker. Han är rädd att förlora mig. Att jag ska lämna honom i träkostym och för det är han ledsen. Men det där andra. Det är en djupare rädsla och av annan sort, en sort som är syster till panik och bror till desperation. Och jag ser det lysa i hans ögon nu, jag ser det så tydligt i hela hans kropp. Han är jätterädd att bli kvar med Pussegullan och själv axla hela ansvaret. Resten av livet. Om jag inte finns, hur ska han orka? I tider när samhället verkligen inte månar om varken de svaga, eller dess anhöriga? Hur ska han ta 100 % dygnet runt när inte jag är kvar? Den rädslan ser speciell ut, den nästan känns i näsan. Sticker. Och hela jag förstår den, för vad skulle jag göra utan Gullanpappan? Utan den klippan han är i mitt liv. Den som förstår och som orkar när jag vacklar. Han som delar, ser och hör. Tar upp mig. Ger mig tiden. Att axla ansvaret. Det får en helt ny innebörd nu, viktigheten och storheten att kunna axla tillsammans. Efter några dagar får jag ett brev där det står att kanske är det en chokladcysta. Choklad? Måste det verkligen heta det? Som att man skulle vilja äta upp den till fikat? Jag känner inte alls för kaffe med cysta. Men ingenting är säkert än så länge utan fler kallelser till undersökningar kommer i brevlådan där de trängs med alla Pussegullans besök hit och dit. Och rädslan att bli ensam kvar. Den är helt sjuk. Som ett rovdjur med vassa tänder nafsar den oss i hasorna medan den gamla Volvon tuffar vidare på motorvägen. Än så länge sitter underredet i alla fall kvar.