Tårarnas avsked

Många saker i funkislivet gör ont. Som vassa knivar. Du slits itu och saker inuti och utanpå går sönder utan att någonsin repareras. Vissa saker kan förnuftet förstå, medan andra saker kommer lite överraskande en vanlig torsdagskväll. Vår klippa, vår kärna i assistansen kring Pussegullan jobbar sitt sista pass innan hon själv ska gå hem och bli mamma. Jag har ju vetat om det. Jag har ju räknat ner. Schemalagt rätt antal timmar. Men ändå, när hon ska gå ut genom den där dörren i novembermörkret överrumplas jag av tårarna som bara måste ut när jag kramar henne. Så slutgiltigt. Så eländigt att hon går rätt ut från våra liv. Pussegullan lyckligt ovetandes, kramas och pussas och vinkar. Precis som hon alltid gör. Små glada pip när assistenten pratar med henne. Assistenten. Hon. Som varit så viktig under så många dagar och nätter. Hon. Som får Pussegullan att vara helt sig själv. Hon. Som känts så naturlig i sin roll och så bekväm att ha omkring sig. Hon. Som köper choklad till oss på sin sista dag och skriver ett kort från hjärtat. Hon. Lämnar ett hål av saknad efter sig när bilen rullat nerför vår gata för sista gången. Någonstans hoppas jag att hon en vacker dag kommer tillbaka in i våra hjärtan och vår vardag. Så fantastisk på insidan och utsidan, så skapt att göra det hon gjort för oss. Våra timmar på jorden blev lättare, våra leenden bredare och våra sinnen tacksamma. Tack för den här tiden, älskade älskade assistent. Du fattas oss redan, trots att du precis gick.