Skit och pannkakeklubben

Pussegullan har haft en riktigt tuff vecka.
Misstanken om att dagis just nu suger bigtime är stark.
Misstanken om att hon har någon form av separationsångest växer.
Efter semestern var det helt okej att komma tillbaka till polarna på gården, fröknar och aktivitet.
Men efter ett tag så sjönk det kanske in att här är vardagen och här ska jag vara nu?
Man vet inte eftersom man inte kan fråga, man kan bara gissa. Maktlösheten, den eviga maktlösheten.
Lilla tjejen är så arg så arg, rent ut sagt skitförbannad. Hon slår, viftar och bankar på saker och människor som råkar komma för nära.
Ett monster skapat av ren och skär ilska. Borta är min lilla goa glada tjej från semestern och istället är hon ett enda stort åskmoln.
Omväxlande frustrerad, fruktansvärt ledsen och oändligt sorgsen.
Hemma är hon nästan som vanligt, då går det bra att "prata" och sjunga. Krypträna och leka. Men så fort vi närmar oss dagisgrinden kommer läppen och tårarna börjar sakta rinna nerför hennes kinder. I morse var jag så spänd och uppe i varv vid lämningen att det smakade blod i munnen. Märker i bilen att jag bitit mig själv i läppen för att inte börja gråta så hårt att det börjat blöda. Man funderar på om hon förstår mer av omgivningen. Om hon tar in mer av allt som sker. Bearbetar mer. Allt är just nu mer. Men framför allt visar hon att detta VILL JAG INTE. Visar att mig sätter man inte bara här hur som helst på dagtid. Det är kanske en utvecklingsfas så i grund och botten är detta något bra. Hon går framåt och det händer saker.
Men åh vad jobbigt det är för oss alla. Man funderar på att hon verkligen måste ha mått bra på semestern och diggat sin lediga tillvaro med oss.
Tack och lov för underbara och förstående fröken M, alltid redo i hallen på dagis för att göra allt för att det ska bli bättre. Låter Gullan sova, sparar mat, låter henne vara arg, bläddrar i familjeboken med bilder på familjen.
Lugnar, supportar och tröstar mig.
Hon ringer mig på mobilen och jag måste byta byxor när jag ser dagisnumret i displayen, men blir sen lugnad av en rapport ”nu går det lite bättre, hon är inte fullt så ledsen just nu”.
Detta tar på krafterna, jag känner hur jag sitter i bilen och är inte närvarande på vägen. Är jag på väg hem eller till jobbet? Är det vänster eller höger i rondellen?
Hjärtat värker tungt i bröstet. Ångesten min ständiga följeslagare, just nu hand i hand med Den Stora Oron. Sorgen när Pussegullan stirrar på mig med stora tårfyllda ögon på morgonen går inte att beskriva, och jag går ut med min blodsmak.
Hjärnan fungerar inte utan stänger av. Jag stirrar tomt utan att se på lastbilen framför mig på E18.
En enda tanke virvlar runt; måtte det vända, måtte det bli bättre snart.

Finare än köpt!

Bästa Gullanfarmorn har sytt och knåpat ihop fantastiskt fina scarves till Pussegullan, de är så fina så man vet inte vad. Mycket finare än köpevarianten som är mer åt bebishaklappestuket.
Gullan glömmer ju ibland att stänga munnen när hon håller på med något som tex titta på TV och då är vattenkranen på. Istället för att behöva byta tröja så drar vi på Gullanfarmors fina Hello Kitty och sen är saken biff.
Man kan hoppas att en vacker dag blir Gullans munmotorik bättre, vi kämpar på med diverse övningar och massage, men fram tills dess så tackar vi så himla mycket för de söta hemsydda konstverken!

Från tången till betongen

OJ!
Så fort helgen gick, de vansinnigt lyxiga barnfria timmarna fullkomligt rusade förbi.
Och vips så var man tillbaka i hemmet igen. Hemma hos trött Gullantjej som haft det väldigt bra hos en lite trött mormor. Men vilken härlig resa och vad lång helgen kändes. Redan på Arlanda blev man förväntansfull då Janne Schaffer står bakom mig i kaffekön. Jag vill säga "Du var jädrigt bra i Brusa högre lilla å" men blir blyg och för svensk så nickar bara och ler i samspel "vi som tycker det tar lång tid och vill ha vårt morgonjava NU" ni vet. Väl på planet så är det en galet liten värld då vi sitter bredvid Ketchupmannen och hans fru, fel person på fel plats. Han kallas för övrigt numera för Snusmannen då han inte längre jobbar för Heinz.
Väl nere i Skåne sken solen vänligt över sädesfält där man skördade så svetten lackade. Det var korn, havre och vete katten.
Blev en kvick lunch och ett snabbt ombyte på femstjärniga Hotell Kryddgården och sen i väg över slätten till kyrkan där bruden var väldigt vacker och sa ja till sin brudgum, stilig och stolt. En och annan tår fälldes och ris kastades samtidigt som korkarna på skumpan for i vädret på kyrkbacken när det hela var avklarat.
Allt var precis som det ska vara på bröllop! Festen varade ända till påska med dans och god mat och sen var det snart dags att fara hem igen. En liten avstickare till stranden hann vi med för att kolla temperaturen i härliga vädret. 15 kalla grader i plurret och huvudvärk efter gårdagens skånska grogg avstyrde doppet men det var härligt ändå. Gullanmamman har saknat sin lilla gurka samtidigt som hon laddat batterierna och vilat ryggen. Konstaterat att det är bara SÅ enkelt att resa utan barn och roligt att kolla lite i tax free fast det inte är billigt inrikes.
Mina stora blöta tackpussar går till alla inblandade i detta äventyr, en extra stor till barnvakten som gjort ett hästjobb.
Nästa helg blir det franska rivieran som gäller. Mycket vill ha mer.

Jet-set-resa

I helgen blir det konstigt och ovant må jag säga!
Det blir en jet-set-resa ner till Skåne för att gå på ett hejdundrande bröllop på slätten och här kommer grejen: utan barn!
Oj oj oj.
Underbara Gullanmormorn tar hand om fröken på bästa sätt medan vi glider flygplan ner till Malmö, festar och glider hem igen. Inte klokt egentligen.
Hoppas på en riktigt romantisk vigsel och en hejdundrande fest efteråt men skåningar brukar kunna parta loss ordentligt så det lär bli extra alles.
Hoppas även att jag kan släppa på kontrollbehovet och bara kan inse att det kommer gå hur bra som helst för Pussegullan och mormor hemmavid, man behöver inte alltid vara med och peta i allt. Hela tiden. Faktiskt. Så det så.
Men ovant blir det, första gången man åker ifrån henne för att roa sig själv, i vanliga fall kommer man själv som prio 156 efter allting annat som har med Gullan att göra.
Ready for take off!

Fortsättning på förra inlägget

Man kan inte bli annat än lite full i skratt av media just nu. Vilken grej de gör av prinsessbebisen! Vilka rubriker! "Var är den gjord?" "Glädjeyra i Ockelbo" "Vad tycker du bebisen ska heta?".
Jisses, snacka om att ungen kommer få leva med rubriker och kameror i ansiktet 24-7.
Redan i storlek som en vindruva är den stenhårt bevakad.
Och jag tänker att jag är så glad för deras skull, att pressen om nästa tronarvinge släpper lite. För barn kommer inte alla gånger på beställning.

Karin Thunberg skrev så bra i SvD i morse så jag måste dela med mig här:

Men vi vet alla, det är en av livets realiteter, att små barn inte kommer på beställning. Där har det ingen betydelse om vi är kungliga eller vanliga knegare, jobbar på Konsum eller Konsumentverket. Barn kan varken köpas eller drömmas fram och ju äldre jag själv blir, desto mer tror jag att Sara Lidman hade rätt. Hon som hävdade att de sitter i träden. Barnen som ännu inte fötts sitter där, högt upp mot himlen. Med stenkoll ner på marken för att se när de mest lämpliga föräldrarna kommer förbi. Då vet de att det är dags, att nu vågar de släppa taget. För nu kommer de att hamna rätt.

Tycker om tanken på alla barn som sitter där och spanar ner på marken.

Kunglig bebbe

Ja, så var hon då äntligen på tjocken, Victoria!
Tänk om. Tänk om de skulle få ett funkisbarn...
Undrar hur det skulle bli?
De skulle förmodligen slippa förnedra sig via LSS i alla fall, alltid något.
Coolt att möta Vickan på habben eller på Astrid Lindgren, tjena tjena liksom.
Funkismammor emellan.

Sportfåne

I går kväll strax före 21 satt jag i godan ro och knappade på datorn hemma i arbetsrummet. Pussegullan var rätt tyst och jag antog att hon (äntligen) somnat lite lagom slut efter kvällens träningspass på skötbordet. Den träningen går ut på att sparka med benen så mycket det bara går i 40 min, riva ner handdukar, slänga grejor åt fanders och vara allmänt aktiv.
Jag sitter och försökar koncentrera mig när helt plötsligt ett rejält sportreferat ljuder i hela huset och volymen är verkligen påtaglig.
Jag gör nästan på mig i brallan så rädd jag blir.
Förstår först inte var sporten kommer ifrån utan irrar omkring letandes i rummen efter en volymknapp att dra ner. Till slut inser jag att det hela kommer från Pussegullans rum. I mörkret sitter hon lycklig med en klockradio som nyss stod på den lilla hyllan vid sängen i famnen. Hon har lyckats både ta ner den och sätta på den så Allsvenskans match för dagen, Göteborg mot Elfsborg brölas ut.
Jag minns en tid när sakerna på hyllan fick stå kvar. En lampa. En bok. Ett Lypsyl. En klockradio. Vattenflaska. Nu är det renrensat och den sista utposten klockradion som stod längst in är även den ett minne blott.
Jag myser och ryser. Min lilla tjej har lärt sig:
1. På hyllan vid min säng ligger diverse schyssta grejer
2. Jag kan komma åt dem om jag vill!
Amazing!
Insikten kryper in i min kropp som myror på väg någonstans, det är glädjemyror som hoppar och dansar.
Matchen slutade för övrigt 3-2 till Elfsborg.
Oklart i nuläget vilket lag Gullan hejade på.

Äppelpaj och ryggpaj

I helgen bakades den första äppelpajen för hösten, för nu känns det lite mer som höst än sommar tyvärr. Massor med frukt på träden i skärgården och Gullanmormorn mosar, toksyltar och saftar för glatta livet så nu lär man inte se henne på ett tag. Men är det något Gullan gillar på gröten så är det ju äppelmos.
I lördags var det även dags för den årliga kräftskivan på ångbåtsbryggan för hela ön och det var en fantastiskt fin kväll med sol och ljumma vindar. Gullan diggade både kräftätandet och sällskapet, det var bus med alla runt bordet. Men den riktiga höjdpunkten var när livebandet drog i gång och det blev dans på bryggan, och som fröken gillade läget! Stora ögon, massor med handklappande och glada skrik. Och då är det trångt, ganska så hög musik och det är sent på kvällen. Hon tröttnade aldrig så följdaktligen dansar Gullanmamman så sulorna glöder i augustikvällen med sin 14 kilostjej i famnen, låt efter låt efter låt. I natt blev straffet kännbart i ryggen som pajade så totalt att inte ens rejält med smärtstillande hjälpte. Men kul hade vi och jag undrar om inte Gullan hade roligast av alla för fest är just nu etta på innelistan.
Och jag känner mig modig för att jag vågade gå dit bland massor av människor med mitt funkisbarn som hade så otroligt roligt. Säkert undrade många, säkert tittade många. Men som hennes glädje smittade så är det lätt att för tillfället strunta i det.

Att vara eller icke vara

Jag har funderat en del på den här bloggen, ska jag ha den? Om ja, i så fall till vad? Ger den mig någonting och framför allt, ger den någon annan något?
Jag fick ett litet mail häromdagen som gjorde mig glad och så fick jag lite svar på frågan om varandet eller icke varandet. Här följer en del av det mailet:

"Jag har läst din blogg och jag blir helt häpen över hur du har det, jag har aldrig fattat. Jag är mycket impad över hur du klarar av vardagen och hur bra du är på att skriva. Blir lite full i fniss när jag känner igen uttryck. Sedan drar jag på smilbanden när du skriver om något som varit bra med den dagen. Snacka om att lära sig se små ljusglimtar i allt. Nu förstår jag varför du frågar mig hur jag har tid att älta saker och grubbla. Jag förstår framförallt att du inte har tid! Hoppas du får en del egentid också, det är viktigt."

Tänk vad detta mailet innehåller egentligen. Förståelse! Insikt! Ett leende!
Ja, bloggen är inte bara min ventil just nu utan den verkar ändå fylla en liten funktion i det stora hela.
Även om människor som läser här känner mig helt eller delvis, lyckas jag förhoppningsvis berätta lite tex om sånt som kanske kan vara svårt att prata om när man ses, sånt som kan vara knepigt att beskriva om man inte träffas ofta? Kanske ger bloggen en smula inblick i hur vi har det till vardags och fest? Sen att någon blir lite fnissig är ju bara en bonus för fniss kan man aldrig få för mycket av här i livet. Mailet är ju lite spot on på det sättet att man får sannerligen lära sig den ädla konsten att glädjas åt det pyttelilla när man lever funkisliv.
Men även om jag har ont om tid till och från så hoppas jag att mina vänner vet var jag finns när det behövs!
Jomen hörrni. Jag knappar vidare här på bloggen för tillfället så får vi se var vi hamnar. Kram och tack kära M för ditt mail, det betyder mycket för mig.
Och tack också till er andra som slänger in en kommentar, om ni visste hur glad jag blir när jag ser det.

PS. Visste ni att Keso egentligen är köttfärs gjord på Mumintroll?
Inte konstigt att man har svårt att svälja ner Snorkfröken.

Mitt nya liv

Vardagen har kommit ikapp mig och i och med att man börjar jobba så kommer en hel lång rad med saker man måste göra ganska omgående. Klä på sig anständiga kläder på morgonen. Göra matlåda. Och byta lösenord på datorn. Det fick bli ett ord jag lärt mig på semestern: "bajskotte". Passar på något sätt bra nu när sommaren är slut. Det är säkert förbjudet att skriva sitt lösenord på en blogg så här, men vad ska de göra då? Sparka mig? Moa ha ha! Och sen är baske mig slut på fikandet med slabbiga tillbehör och jag måste omedelbart lägga av med att vara stammis i bake-offen. No more chokladboll och moffandet måste upphöra. Nu.
Man känner sig allmänt fläskig och semesterlönnfet och de nya fina springskorna ligger kvar i princip oanvända i sin låda. Skäms! Men det är aldrig försent att bryta ihop och komma igen. Så nu blir det Keso som smakar spånskiva istället för mustig mandelkubb. Jag sväljer och sväljer och undrar hur man får ner den gryniga massan, efter två tuggor är jag rejält trött på byttan och drömmer istället om en nybakad vaniljmunk.
Ingen kan påstå att Kesokonsistens är direkt kul och det känns lite som att det hela vänder på halva vägen ner. Synd att man inte bara kan flytta några kilon från mig till Gullan rakt av, jag behöver dem inte men det gör hon. Tänk att något aldrig kan vara lagom eller lätt fixat? Snart är det dags för invägning hos dietisten, jag vet resultatet redan nu: Gullan för lätt och mamma för tung. Semestertung.