Hemma på permission

Pussegullan verkar vara på bättringsvägen och kanske kanske kanske har vi tagit oss igenom det värsta för denna gång. Vågar inte skriva eller hoppas på för mycket. Men febern har äntligen gett med sig och CRP värdet är betydligt bättre. Alltså får vi komma hem på lite permission och det är otroligt skönt. Nu gäller det att få fröken att bygga upp lite kraft i kroppen igen. Sällan har jag varit så orolig för henne som jag varit dessa dygn. Sällan har jag känt mig så mörbultad, trött och misshandlad som nu. Man får inse att åka in akut med en utmattad och slak trasdocka till unge i famnen är något av en pärs och det tar tid att återhämta sig efteråt.
2012 har inte börjat med någon själslig frid som jag önskat mig direkt. Tvärtom. En riktig högerkrok från ingenstans som slår en till marken med obarmhärtig styrka. Jag känner kroppen slå i backen och omedelbart tappar jag luften medan alla små fina ben knäcks med spröda ljud. Långsamt sluter jag ögonen när tårarna rinner. Man har inga energireserver att ta av så hur man orkar är något av en gåta. Lugn och ro är vad vi alla behöver nu. Sömn. Mat. Vila. Frisk luft.
En stor kram till alla fina ni som hört av er och brytt er. Det har värmt i min själ.
Min stackars lilla sjuka prinsessa som lyser upp min tillvaro samtidigt som hon ger mig ett plågat drag runt munnen. Som om jag knappt orkar bära min kärlek. Som om den tynger mig i all sin mäktighet.

Q80

Vi ligger på en ren infektionsavdelning där man är rätt isolerad och ensam i en bubbla av massor med tid. Man hinner se sig omkring härinne kan jag lova. Allt är kliniskt rent, man får inte röra någonting och inte heller gå ut. Det mesta badas i sprit i luftslussen på väg in och ut. Handsprit finns överallt och hela tiden. Gillar en skylt som sitter i vårt rum: "Välkommen, hos oss är du i rena händer, här är det både ringfritt och klockrent." Gillar såna där ordvitsar. Gillar att vara på en klockren avdelning. Och personalen är fantastisk. Lugnt och tryggt tittar de till Gullan och mig natten igenom, alla mörka timmar vakar de över oss. Fröken är idag lite bättre efter mega-dropp så vi hoppas på en vändning tillbaka till livet. Kraften och orken sjunger på sista versen hos Gullanmamman men jag är lite stolt över min insats faktiskt. Första gången jag sover på sjukhus ensam med min lilla tjej. Jag grejar det. Jag grejar det fin-fint.

Eländes elände

På sjukhus har vi hamnat. Stackars Gullan har åkt på något riktigt elände så hon är inte så stark nu. Det är feber och kräk. Jag biter ihop käkarna och försöker att inte gråta men det är svårt när man inte sovit en blund på två dygn. För att spara batteri säger jag på återseende och är glad om en tumme hålls för oss.

Har hon varit så liten?

Möte i solsken

På lunchen bestämmer jag mig för att ta en promenad efter intagande av matlådan.
Jag drar på mig stövlar och Spotify, för första gången på många veckor känns mina ben starka och jag går med raska steg. En bit på väg möter jag tre små killar med vad jag tror är Downs syndrom. Och plötsligt blir jag bara så väldigt glad, jag blir så glad i hela kroppen att jag måste le stort mot dem när vi möts.
De ler lika stort tillbaka och säger glatt hej. Den svaga januarisolen skiner på oss där vi bara står och ler.
Hela svängen runt kvarteret sitter mitt leende kvar och jag vet trots funderande inte varför jag blev så glad av att möta de där grabbarna.
Jag fick bara en känsla av att det är skönt att funkis också får finnas. Att det finns fler av avvikande människor. För någon sorts mening måste det ju vara med att det finns människor som är annorlunda? Otaliga timmar grubblar en funkismamma på mening, kan jag avslöja. Många timmar och minuter försöker man hitta orsak och verkan. Meningen med allt och ingenting. För så fungerar människan, man vill ha rationella förklaringar och svar på frågorna man har.
Men jag har oftast ingen större framgång. Sitter oftast utan svar.
Kanske är det bara så att funkisbarnen är här för att det är OK att inte vara som alla andra normalstörda? För att påminna om oss att det är OK att vara annorlunda? Att alla har en given plats här på planeten oavsett hur man är.
Takida sjunger ”You Learn” i mina öron och jag tänker på hur mycket jag lärt mig sedan jag blev Gullans mamma. Styr stegen tillbaka mot jobbet för det är redan slut på lunchrasten men leendet består. Hela eftermiddagen.
Som om jag hade en sol på insidan blir jag varm. Den skiner vänligt överallt. Rakt över mig, på mig och vid mig.

Full och mosad brevlåda

Nu vet man att vardagen är tillbaka på allvar. Det vet man för att alla kallelser till Pussegullans många instanser regnar ner i brevlådan och almanackan fylls snabbt med tider att passa och planera in. På två dagar har vi fått sex brev med landstingets logga på. Ibland önskar man att man kunde få ett parfymerat kärleksbrev i stället där det står hur omtyckt och underbar man är. Hade varit rätt mycket roligare kan jag lova.
Men nu gäller det att försöka få till planeringen i den purfärska kalendern, januari ser redan ut att bli hyggligt körig.
I går mejade dessutom grannen ner vår brevlåda genom att i full fart backa på den med sin Volvo 740. Det gör det hela mer spännande, kanske ligger den ännu en kallelse under stickor och strån? Spillrorna som tidigare kunde kallas vår brevlåda.

Tjugohundratolv

Omvärlden har nedkommit med ett sprillans nytt litet år. Och då ska man summera, sammanfatta och fundera över det som varit och önska sig saker för det nya färska kommande året. Jag känner mig lite tom och trasig, tror det är ständiga tröttheten som ligger över mig. Årstidens mörker. Den konstanta oron. Arbetsbelastningen med Pussegullan. Kan man bara önska att bara överleva ett år till? Eller känns det för deprimerande?
Jag funderar över detta en stund och ser ut över ett regnigt och grått landskap.
Egentligen är det ju bara en tideräkning, en del byter år i mars och för dem så tragglar ju vardagen bara på i dessa dagar.
Men om man nu ska avlägga någon form av nyårslöfte så lovar jag mig själv att försöka att oroa mig mindre, inte låta Spattman ta så stor plats. Lätt sagt men svårare att omsätta i praktiken. Men man måste ju försöka!
Att ta tillvara på guldstunderna i livet, hur små de än kan vara får också ingå i paketet. Nyårspaketet, med önskningar om vila, avlastning och själslig frid.
Hej och hå
Kämpa på

Sommartankar

Och nu så satt jag och funderade på att jag saknade Gullan på samma sätt efter semestern i somras. Tomt hos mig, i min famn. Det är mörkt som i ett sotararsle utanför och regnet smattrar ilsket mot rutan. Det blåser fortfarande halv Dagmar-storm. Och så började jag titta på sommarbilder och fick sån akut längtan till sol, ljus och värme. Och så bara måste jag bjuda på den här bilden, gissa om Pussegullan trivdes i skärgården på semester?

Ensam

Jag har lite Gullanabstinens. Under ledigheten har jag vant mig vid att ha henne nära, nära hela dygnet. Nu sitter jag och knappar på ett öde kontor medan lilla loppan leker på jourdagis. Saknar hennes mjuka hud, hennes doft, hennes små ljud och hennes stjärnor i skrattande ögon. När man kommer hem om kvällen är Gullan ganska trött efter en lång dag och det blir just inte mycket kvalitetstid. Vad fort man vänjer sig vid saker och ting!
Jourdagis har i alla fall visat sig bättre än vad jag och Spattman trodde, det har fungerat överraskande bra. Lite barn och många fröknar, det tycker vi mycket om.
Nu närmar sig nyårsafton som ska firas med bästa systrarna och familjer, jag hoppas Pussegullan är på sitt soliga humör och ser det som en rolig kväll med vänner. Lite av ett lotteri det där och svårt att sia om det blir en vinst eller förlust. Men 2012 bara måste bli ett turår för oss, lite medvind istället för motgång. Det skulle sitta som en smäck. Lite vila för min trötta själ, vill fortsätta orka att vara Gullans mamma, med kvalitetsgaranti som inte går ut.

Tillbaka till verkligheten

Så var julen över och alltid går det lika förvirrande snabbt. Man laddar järnet i flera veckor och sen är dagarna av frid över fortare än man hinner säga tomteskägg. Vi har i alla fall haft några riktigt lugna dagar i skärgården och fått en hel del vila och dagsljus. Man fick även uppleva en riktig storm som hette duga, det var så man undrade om taket verkligen skulle ligga kvar när det tog i från väst. Att ta hand om Pussegullan full tid kan vara riktigt tufft och man blir trött in i själen men med stor hjälp av Gullanmormor så har det ändå gått bra. Att få den där handen som hjälper med matlagning och passning en stund är enormt mycket värt i vår värld.
Helt klart är att fröken mår toppen av att få vara ledig och jag tycker hon har utvecklats under dessa dagar, svårt att säga exakt vad det är men någonting händer på vindskontoret. Hon kommunicerar och visar vad hon vill med ögon och armar och små, små ljud med frågetecken efter. Hon verkar slappna av och gilla tillvaron nära havet, i lugnet. Nu får vi se hur dagis och jourdagis (hurr) tas emot under mellandagarna då man måste tjäna sitt dagliga bröd. Fortsättning följer i frågan.
Julen kan vara riktigt underbar men den kan också ge en funkismamma en och annan käftsmäll. Att Pussegullan inte förstår vad tomten är eller att hon ska få en julklapp är tungt. När jag öppnar en av hennes klappar under granen känns det som någon sparkar mig i magen, det är ett ritblock med "mina första tuschpennor". Hon skulle ju ha blivit så glad, hon skulle ha ritat blommor, hästar och en bild av sin familj. Hon skulle ha ritat teckningar där solen lyser och alla är glada.
Men hon sitter med pennorna och förstår inte hur de hänger i hop med pappret. Det slutar med att pennorna åker ner på golvet och hon tecknar "sjunga".
Ibland blir man bara så ledsen över sånt som aldrig blev. Det blev inte som jag tänkt. Och ibland måste man kanske tillåta sig att få släppa fram den sorgen. Den kommer alltid finnas där inom mig som en svart skugga genom livet.