Från botten till toppen

Man borde kunna skriva ut recept på lite Pussegullan för depression. När klockan ringer i svinottan och man riktigt känner att kroppen värker av trötthet när det är dags att kliva upp. När man känner sig lite rutten och en smula unken. Då ska man gå in och väcka Gullan. Sängvarm ligger hon och snusar lugnt under Barbapappatäcket, när man försiktigt stryker henne över kinden sträcker på sig som en katt och ler.
Aldrig sur fast hon blir väckt.
Sen är det hela i gång, hon "pratar", skrattar, busar och skriker. Morgonen igenom skiner hela hon som en vårsol i januarimörkrets kompakta ingenting.
När snön duggar tätt ner i hennes ansikte på väg till bilen kommer höga glädjetjut som ekar mellan kåkarna.
Är hon inte balsam för själen, detta barn, så vet inte jag.
Men från min degiga start med gråmossa som växer över huden går jag med lätta steg från dagis till jobbet, lite krispigare och rätt mycket gladare än jag var vid uppstigningen. Och jag har min ängel att tacka. "Från botten till toppen, 10 steg mot ett gladare liv". Av Gullan Pussesson. Mindfulness när det är som bäst.

Kalasinbjudan

I går fick Pussegullan en fin inbjudan till ett 5-årskalas.
Och jag blir lite extra glad över det. Det lilla som knackar på igen, som kanske inte är lika stort i en normalstörd familjs värld. Men hos oss är det stort för det är inte självklart. Det är inte självklart att Gullan alltid blir bjuden. Inte alla föräldrar vågar skicka en inbjudan till en liten funkistjej. Till ett kalas för sina barn. Kanske handlar det om rädsla för det okända fast vi är i anno 2012, kanske tycker man att det inte riktigt passar? Jag vet inte. Man stirrar sig blå efter sällsynta fågelarter, men möter man en utvecklingsstörd tittar man åt ett annat håll. Men likväl är det uppfriskande och roligt att en del vågar bjuda oss, en del vill att vi ska komma. Och Pussegullan får komma precis som hon är. Precis så underbar som hon är.
Jag svarar mamman per mail och inbjudan ligger kvar i min handväska, den ligger där och värmer i vinterkylan. När jag ska ha något som bilnycklar eller plånbok ler papperslappen mot mig. Som för att säga:

Kom på kalas och fira vår femåring, vi blir glada om ni kommer
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är

Vi bor på bättringsvägen

Dags för en uppdatering av läget kanske? Vi är utskrivna från sjukhuset och Pussegullan är tillbaka i matchen men fortsätter att äventyra min dagliga tillvaro. I går ramlade hon ur sängen när det var enligt mig godnattdags men enligt fröken busdags, i slow motion tippar hon över kanten men verkar mest förvånad när hon landar i en hög på mattan.
Ett säkert kort när det gäller tillfrisknande är att hon inte ligger stilla där man lagt henne. Idag får hon testa att leka en stund på dagis, får se hur långt orken räcker. Men det är magiskt med små barn, hur fort de återvänder till livet!
Annat med en Gullanmamma som känner sig som 99 år och liksom släpar sina lemmar efter sig i regnpölarna på gatan.
Men ack vilken lättnad som infinner sig nu när man tagit sig ur stormens öga, den rinner genom min kropp som en bubblande vårbäck och sveper med sig de sista resterna av oro och plåga.

Hemma på permission

Pussegullan verkar vara på bättringsvägen och kanske kanske kanske har vi tagit oss igenom det värsta för denna gång. Vågar inte skriva eller hoppas på för mycket. Men febern har äntligen gett med sig och CRP värdet är betydligt bättre. Alltså får vi komma hem på lite permission och det är otroligt skönt. Nu gäller det att få fröken att bygga upp lite kraft i kroppen igen. Sällan har jag varit så orolig för henne som jag varit dessa dygn. Sällan har jag känt mig så mörbultad, trött och misshandlad som nu. Man får inse att åka in akut med en utmattad och slak trasdocka till unge i famnen är något av en pärs och det tar tid att återhämta sig efteråt.
2012 har inte börjat med någon själslig frid som jag önskat mig direkt. Tvärtom. En riktig högerkrok från ingenstans som slår en till marken med obarmhärtig styrka. Jag känner kroppen slå i backen och omedelbart tappar jag luften medan alla små fina ben knäcks med spröda ljud. Långsamt sluter jag ögonen när tårarna rinner. Man har inga energireserver att ta av så hur man orkar är något av en gåta. Lugn och ro är vad vi alla behöver nu. Sömn. Mat. Vila. Frisk luft.
En stor kram till alla fina ni som hört av er och brytt er. Det har värmt i min själ.
Min stackars lilla sjuka prinsessa som lyser upp min tillvaro samtidigt som hon ger mig ett plågat drag runt munnen. Som om jag knappt orkar bära min kärlek. Som om den tynger mig i all sin mäktighet.

Q80

Vi ligger på en ren infektionsavdelning där man är rätt isolerad och ensam i en bubbla av massor med tid. Man hinner se sig omkring härinne kan jag lova. Allt är kliniskt rent, man får inte röra någonting och inte heller gå ut. Det mesta badas i sprit i luftslussen på väg in och ut. Handsprit finns överallt och hela tiden. Gillar en skylt som sitter i vårt rum: "Välkommen, hos oss är du i rena händer, här är det både ringfritt och klockrent." Gillar såna där ordvitsar. Gillar att vara på en klockren avdelning. Och personalen är fantastisk. Lugnt och tryggt tittar de till Gullan och mig natten igenom, alla mörka timmar vakar de över oss. Fröken är idag lite bättre efter mega-dropp så vi hoppas på en vändning tillbaka till livet. Kraften och orken sjunger på sista versen hos Gullanmamman men jag är lite stolt över min insats faktiskt. Första gången jag sover på sjukhus ensam med min lilla tjej. Jag grejar det. Jag grejar det fin-fint.

Eländes elände

På sjukhus har vi hamnat. Stackars Gullan har åkt på något riktigt elände så hon är inte så stark nu. Det är feber och kräk. Jag biter ihop käkarna och försöker att inte gråta men det är svårt när man inte sovit en blund på två dygn. För att spara batteri säger jag på återseende och är glad om en tumme hålls för oss.

Har hon varit så liten?

Möte i solsken

På lunchen bestämmer jag mig för att ta en promenad efter intagande av matlådan.
Jag drar på mig stövlar och Spotify, för första gången på många veckor känns mina ben starka och jag går med raska steg. En bit på väg möter jag tre små killar med vad jag tror är Downs syndrom. Och plötsligt blir jag bara så väldigt glad, jag blir så glad i hela kroppen att jag måste le stort mot dem när vi möts.
De ler lika stort tillbaka och säger glatt hej. Den svaga januarisolen skiner på oss där vi bara står och ler.
Hela svängen runt kvarteret sitter mitt leende kvar och jag vet trots funderande inte varför jag blev så glad av att möta de där grabbarna.
Jag fick bara en känsla av att det är skönt att funkis också får finnas. Att det finns fler av avvikande människor. För någon sorts mening måste det ju vara med att det finns människor som är annorlunda? Otaliga timmar grubblar en funkismamma på mening, kan jag avslöja. Många timmar och minuter försöker man hitta orsak och verkan. Meningen med allt och ingenting. För så fungerar människan, man vill ha rationella förklaringar och svar på frågorna man har.
Men jag har oftast ingen större framgång. Sitter oftast utan svar.
Kanske är det bara så att funkisbarnen är här för att det är OK att inte vara som alla andra normalstörda? För att påminna om oss att det är OK att vara annorlunda? Att alla har en given plats här på planeten oavsett hur man är.
Takida sjunger ”You Learn” i mina öron och jag tänker på hur mycket jag lärt mig sedan jag blev Gullans mamma. Styr stegen tillbaka mot jobbet för det är redan slut på lunchrasten men leendet består. Hela eftermiddagen.
Som om jag hade en sol på insidan blir jag varm. Den skiner vänligt överallt. Rakt över mig, på mig och vid mig.

Full och mosad brevlåda

Nu vet man att vardagen är tillbaka på allvar. Det vet man för att alla kallelser till Pussegullans många instanser regnar ner i brevlådan och almanackan fylls snabbt med tider att passa och planera in. På två dagar har vi fått sex brev med landstingets logga på. Ibland önskar man att man kunde få ett parfymerat kärleksbrev i stället där det står hur omtyckt och underbar man är. Hade varit rätt mycket roligare kan jag lova.
Men nu gäller det att försöka få till planeringen i den purfärska kalendern, januari ser redan ut att bli hyggligt körig.
I går mejade dessutom grannen ner vår brevlåda genom att i full fart backa på den med sin Volvo 740. Det gör det hela mer spännande, kanske ligger den ännu en kallelse under stickor och strån? Spillrorna som tidigare kunde kallas vår brevlåda.

Tjugohundratolv

Omvärlden har nedkommit med ett sprillans nytt litet år. Och då ska man summera, sammanfatta och fundera över det som varit och önska sig saker för det nya färska kommande året. Jag känner mig lite tom och trasig, tror det är ständiga tröttheten som ligger över mig. Årstidens mörker. Den konstanta oron. Arbetsbelastningen med Pussegullan. Kan man bara önska att bara överleva ett år till? Eller känns det för deprimerande?
Jag funderar över detta en stund och ser ut över ett regnigt och grått landskap.
Egentligen är det ju bara en tideräkning, en del byter år i mars och för dem så tragglar ju vardagen bara på i dessa dagar.
Men om man nu ska avlägga någon form av nyårslöfte så lovar jag mig själv att försöka att oroa mig mindre, inte låta Spattman ta så stor plats. Lätt sagt men svårare att omsätta i praktiken. Men man måste ju försöka!
Att ta tillvara på guldstunderna i livet, hur små de än kan vara får också ingå i paketet. Nyårspaketet, med önskningar om vila, avlastning och själslig frid.
Hej och hå
Kämpa på