Vintervemod

Det snöar lappvantar samtdigt som det är sol när jag och Pussegullan är ute på söndagspromenad och det är vackert som en tavla ute. Stora mjuka flingor faller och gör vagndragandet tungt. Vi går ner mot idrottsplatsen där kommunen har spolat en isbana för skridskoåkarna. Jag stannar till vid ingången och tittar på ett helt gäng med små knattar som hasar fram sina första skär över den hala isen, de skrattar och viftar med armarna för att hålla balansen. På ena kortsidan står alla föräldrar och dricker varm choklad. Någon har tänt en grill för att äta korv. Jag står där och känner sorgens stora svarta fågel långsamt cirkla ovanför mig, den sänker sina vingar och kramar mig alldeles för hårt. Jag kämpar för att komma loss men sorgen håller mig i ett iskallt järngrepp. Ja. Jag skulle också stå precis här och småprata med min grillade korv medan Gullan lärde sig att behärska skridskorna. Hon skulle komma åkande mot mig och glatt ropa: "mamma mamma, titta jag kan!" Med röda kinder och stora yviga gester. Vi skulle ha en underbar söndag på isen i gemenskap med alla andra som njuter av vintern.
Jag drar upp axlarna, borrar ner näsan i halsduken och tar djupa andetag. Fortsätter dra vagnen i snön med mitt barn som inte kan gå. Än mindre åka skridskor den här söndagen. Andetag ut, andetag in. Ryggen mot föräldrar som mumsar korv, bort från idrottsplatsen och barnen skratt. Fötterna flyttar sig framåt av sig själva medan huvudet känns tungt och tomt. Jag undrar om föräldrarna på isen vet hur lyckliga de är? Jag önskar att de uppskattar det som många tar för givet.
På väg hem ler Gullan mot mig och långsamt släpper sorgen sitt grepp. Jag ler tillbaka mot henne och sväljer bort det bittra "som skulle ha varit".
Vi går hemåt för att dricka en kopp kaffe och ta en tupplur.
Snön fortsätter att singla ner över oss där vi går, den dämpar alla ljud och gör träden vita.

Det kom ett kort....

I går låg det något riktigt magiskt i det som former known as our brevlåda. Jag läser det som står skrivet men allt känns lite suddigt, nästan som om jag glömt sätta i linserna. Efter ihärdigt blinkande inser jag att det är dimmigt i ögonen av tårar. Ett litet kort med stor mening i mitt liv. Tusen tack, underbara människa.

Mammamisshandel

Om man ska lattja med Pussegullan får man ibland vara beredd på hårda tag, emellanåt får hon Gladiatorerna att framstå som ulliga nyfödda lamm som lojt följer en citronfjäril med blicken där den fladdrar över en skir sommaräng.
När hon är i gång får man sig omgångar som heter duga. I går drog hon i det lilla fina håret precis vid öronen ni vet. Jädrar i min låda vad ont det gjorde. Sekunden efter sätter hon framtänderna i pannan på en för att nästa vrida om örat så örhängena far all världens väg. Undrar hur lång tid det tar att få blomkålsöron? Det är en svår balansgång det där. Ibland måste man säga stopp och lära henne ta fint. Jag tror hon kan förstå det. Hon lyssnar uppmärksamt på mitt tonfall. Men när det ren busbrottning på G och hon är speedad är det bäst att lära sig tolka hennes manövrar, ta skydd bäst man kan, plocka fram skottsäker väst, fäktningsmask och knäskydd. Den lilla kroppen är så full med bus så den nästan sprängs. I morse kom jag till jobbet med en stor intorkad grötring på kinden och det upptäcker jag inte förrän efter lunch. Det är spår efter morgonens lilla puss. En mjuk puss utan Gladiator-touch. Ja, säga vad man vill men livet med Gullan bjuder på det mesta. Allt från viftande armar och ben till mjuka barnläppar.

Oxveckor

Tungt känns det nu i mitten av januari utan snö. På radion pratar man om oxveckor och hur man ska förgylla vardagen som för många nu är tung, slö och fattig. Mörkret tär på en och än är det lite för tidigt att jag ska kunna skönja den där efterlängtade ljusningen på himlen. En vän sa "tänk, snart kan man ha sneakers på sig".
Ja. Tänk det. Slänga tunga vinterkängorna och trä på ett par vita sneakers och bara gå ut genom dörren. Inga mössor, vantar, halsdukar, fleecetröjor och dubbla lager av precis allting. Kunna träna med Gullan utomhus. Gåträna. Hoppträna. Klättra.
Men fram tills dess kör jag och fröken den nya sporten som är på tapeten: brottning i soffan om kvällarna.
Jädra unge att aldrig ge upp. Undrar vem hon ärvt den envisheten ifrån?
Hon är som en jojo, man slänger i väg henne och högt upp i luften far hon. Ändå hoppar hon som en groda tillbaka för att anfalla en, slänger sig handlöst framåt och kiknar av skratt. En ljusdusch för själen. En ljusdusch för hela mig.

Från botten till toppen

Man borde kunna skriva ut recept på lite Pussegullan för depression. När klockan ringer i svinottan och man riktigt känner att kroppen värker av trötthet när det är dags att kliva upp. När man känner sig lite rutten och en smula unken. Då ska man gå in och väcka Gullan. Sängvarm ligger hon och snusar lugnt under Barbapappatäcket, när man försiktigt stryker henne över kinden sträcker på sig som en katt och ler.
Aldrig sur fast hon blir väckt.
Sen är det hela i gång, hon "pratar", skrattar, busar och skriker. Morgonen igenom skiner hela hon som en vårsol i januarimörkrets kompakta ingenting.
När snön duggar tätt ner i hennes ansikte på väg till bilen kommer höga glädjetjut som ekar mellan kåkarna.
Är hon inte balsam för själen, detta barn, så vet inte jag.
Men från min degiga start med gråmossa som växer över huden går jag med lätta steg från dagis till jobbet, lite krispigare och rätt mycket gladare än jag var vid uppstigningen. Och jag har min ängel att tacka. "Från botten till toppen, 10 steg mot ett gladare liv". Av Gullan Pussesson. Mindfulness när det är som bäst.

Kalasinbjudan

I går fick Pussegullan en fin inbjudan till ett 5-årskalas.
Och jag blir lite extra glad över det. Det lilla som knackar på igen, som kanske inte är lika stort i en normalstörd familjs värld. Men hos oss är det stort för det är inte självklart. Det är inte självklart att Gullan alltid blir bjuden. Inte alla föräldrar vågar skicka en inbjudan till en liten funkistjej. Till ett kalas för sina barn. Kanske handlar det om rädsla för det okända fast vi är i anno 2012, kanske tycker man att det inte riktigt passar? Jag vet inte. Man stirrar sig blå efter sällsynta fågelarter, men möter man en utvecklingsstörd tittar man åt ett annat håll. Men likväl är det uppfriskande och roligt att en del vågar bjuda oss, en del vill att vi ska komma. Och Pussegullan får komma precis som hon är. Precis så underbar som hon är.
Jag svarar mamman per mail och inbjudan ligger kvar i min handväska, den ligger där och värmer i vinterkylan. När jag ska ha något som bilnycklar eller plånbok ler papperslappen mot mig. Som för att säga:

Kom på kalas och fira vår femåring, vi blir glada om ni kommer
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är

Vi bor på bättringsvägen

Dags för en uppdatering av läget kanske? Vi är utskrivna från sjukhuset och Pussegullan är tillbaka i matchen men fortsätter att äventyra min dagliga tillvaro. I går ramlade hon ur sängen när det var enligt mig godnattdags men enligt fröken busdags, i slow motion tippar hon över kanten men verkar mest förvånad när hon landar i en hög på mattan.
Ett säkert kort när det gäller tillfrisknande är att hon inte ligger stilla där man lagt henne. Idag får hon testa att leka en stund på dagis, får se hur långt orken räcker. Men det är magiskt med små barn, hur fort de återvänder till livet!
Annat med en Gullanmamma som känner sig som 99 år och liksom släpar sina lemmar efter sig i regnpölarna på gatan.
Men ack vilken lättnad som infinner sig nu när man tagit sig ur stormens öga, den rinner genom min kropp som en bubblande vårbäck och sveper med sig de sista resterna av oro och plåga.

Hemma på permission

Pussegullan verkar vara på bättringsvägen och kanske kanske kanske har vi tagit oss igenom det värsta för denna gång. Vågar inte skriva eller hoppas på för mycket. Men febern har äntligen gett med sig och CRP värdet är betydligt bättre. Alltså får vi komma hem på lite permission och det är otroligt skönt. Nu gäller det att få fröken att bygga upp lite kraft i kroppen igen. Sällan har jag varit så orolig för henne som jag varit dessa dygn. Sällan har jag känt mig så mörbultad, trött och misshandlad som nu. Man får inse att åka in akut med en utmattad och slak trasdocka till unge i famnen är något av en pärs och det tar tid att återhämta sig efteråt.
2012 har inte börjat med någon själslig frid som jag önskat mig direkt. Tvärtom. En riktig högerkrok från ingenstans som slår en till marken med obarmhärtig styrka. Jag känner kroppen slå i backen och omedelbart tappar jag luften medan alla små fina ben knäcks med spröda ljud. Långsamt sluter jag ögonen när tårarna rinner. Man har inga energireserver att ta av så hur man orkar är något av en gåta. Lugn och ro är vad vi alla behöver nu. Sömn. Mat. Vila. Frisk luft.
En stor kram till alla fina ni som hört av er och brytt er. Det har värmt i min själ.
Min stackars lilla sjuka prinsessa som lyser upp min tillvaro samtidigt som hon ger mig ett plågat drag runt munnen. Som om jag knappt orkar bära min kärlek. Som om den tynger mig i all sin mäktighet.

Q80

Vi ligger på en ren infektionsavdelning där man är rätt isolerad och ensam i en bubbla av massor med tid. Man hinner se sig omkring härinne kan jag lova. Allt är kliniskt rent, man får inte röra någonting och inte heller gå ut. Det mesta badas i sprit i luftslussen på väg in och ut. Handsprit finns överallt och hela tiden. Gillar en skylt som sitter i vårt rum: "Välkommen, hos oss är du i rena händer, här är det både ringfritt och klockrent." Gillar såna där ordvitsar. Gillar att vara på en klockren avdelning. Och personalen är fantastisk. Lugnt och tryggt tittar de till Gullan och mig natten igenom, alla mörka timmar vakar de över oss. Fröken är idag lite bättre efter mega-dropp så vi hoppas på en vändning tillbaka till livet. Kraften och orken sjunger på sista versen hos Gullanmamman men jag är lite stolt över min insats faktiskt. Första gången jag sover på sjukhus ensam med min lilla tjej. Jag grejar det. Jag grejar det fin-fint.

Eländes elände

På sjukhus har vi hamnat. Stackars Gullan har åkt på något riktigt elände så hon är inte så stark nu. Det är feber och kräk. Jag biter ihop käkarna och försöker att inte gråta men det är svårt när man inte sovit en blund på två dygn. För att spara batteri säger jag på återseende och är glad om en tumme hålls för oss.