Upp och i väg

Efter många dagar i hemmets lugna vrå så fick då Pussegullan gå upp tidigt i morse och tvingades raskt in i vardagen. Med torra koppor var det dags att helt enkelt gå till dagis, kan nog vara bra eftersom hon börjat ruttna på sina vabbande päron och fullständigt kommit ur de vanliga rutinerna. Nervös sitter jag på min stol på jobbet och väntar på att de ska ringa. "Hon är trött och orkar dåligt". Eller "det finns koppor här som inte alls är skorpor på, kom och hämta NU". Lite Spattman över mig helt enkelt. Försöker verkligen komma på varför jag oroar mig så mycket och vid så många tillfällen men det är svårt att komma på orsakerna. Min kvalificerade gissning får bli att det har med kontrollbehovet att göra. Men det är väl tur att man har sina spioner ute för att pejla läget. Mormor mailade en rapport:

"Vi gick ner till dagis för att hämta hem bilen. Vid dagiset ser jag lilla Gullet med sin gåvagn i full fart. Det protesteras lite för hon ville hellre gunga sa fröken C men tyckte att hon behöver röra på sig lite också. Vi stod och pratade en stund vid staketet. Gullan verkar helt ok och glad i alla fall än så länge. Bra att hon får gå och motionera en smula. Då kommer hon att sova gott sedan. Tror inte att de ringer i alla fall."

Jag ler och ser bilden framför mig, hur Pussegullan tycker det är kul att vara tillbaka. Hur hon kutar fram med sin Key Walker på gården. Men det där med att sova gott sedan verkade inte alls stämma ty när vi ringer för att påminna om penicillinet, ja då får man höra att fröken inte alls behagat sova. Händer alldeles för mycket roliga saker på dagis. Och förmodligen stämmer väl inte sovtiden heller. Blir kanske en trött liten pjatt man får hämta i eftermiddag?

Mor, kära mor

Mitt bland vabb och koppor händer faktiskt en del roliga saker också. Pussegullan har ju alltid varit en ganska tystlåten liten tös, hon har sparat på krutet när det gäller att göra ljud. Men nu på senare tid har hon börjat ljuda lite mer än innan, mycket vokaler som sjungs i varierande tonlägen. Och tro det eller ej, hon verkar vara på gång med sitt första ord. Inte för att ordet är helt förankrat med objektet till 100%, men ändå! Vilket är då ordet? Många gissningar har det varit, om Gullan någonsin skulle säga något och i så fall vad. Det blev...mamma. Fantastiskt. Fast det kommer lite i omgångar: MMMM...MAAA...MAMM...MAMM...A.
Makalöst. Magnifikt. Magiskt. Mamma helt enkelt. Mamma. Pussegullan säger mamma.

En blöt fars dag puss

Eftersom vi håller på att traggla oss igenom hela världens sjukdomar just nu så har tid till att shoppa en fars dag present varit svår att finna. Men Pussegullan knådade bullar så Gullanpappan fick nybakat med kärlek till kaffet. Och så fick han en stor blöt puss på morgonkvisten. "Bättre än alla strumpor och slipsar i världen" sa han efteråt. Det lilla är ibland utan tvekan bäst. Är det något jag alltid tyckt väldigt mycket om hos Gullanpappan så är det hans skratt. Och när han skrattar med Gullan fladdrar mitt hjärta i bröstet. Som en fjäril på en sommaräng full av mandelblom.

Vi komma, vi komma från Vattekoppeland

Jodå. Det är ingen tvekan om att det är tvättäkta vattkoppor som kommit till vårt hus. Inte är det kul med små och stora blåsor över hela den lilla Gullankroppen, och det kliar något förskräckligt. Men det positiva är att denna sjukdom slipper man se igen, till skillnad från alla förkylningar och kräklingar som florerar på förskolan. Så vi vabbar vidare och sjunger glatt i kör "Jag är en prickig korv" istället för "Jag är en austronaut". Och "Vi äro streptokocker allt i från Skaraborg". Man har inte roligare än sina koppor.

Tre överraskningar i en!

Hela dagen har jag försökt få ner orden från gårdagens show med Glada Hudikteatern, deras föreställning "Live in concert". Men det är väldigt svårt att återge och hitta rätt formulering för att beskriva detta annorlunda evenemang. Det liknade ingenting jag sett förut. Det var omtumlande och känslorna var många och starka under hela kvällen. Stundtals hade jag riktig ståpäls, för att sedan stryka med handen över min kind, övertygad om att tårarna trillade. Vid nästa nummer skrattar jag så jag får ont i magen. Tänkvärt, mäktigt och stort. Och helt enkelt bara underbart. Ni som inte har sett dem har en fantastisk första upplevelse kvar, får ni chansen att se dem så bara ta den. Pär Johansson for president, I say! Man känner sig fullständigt nyduschad, en dusch av värme och ljus som kommer leva kvar hos mig länge. På Cirkus sitter vi alla där, fångade i gemenskap med dem på scenen. De som lever genom teatern, de som gör kvällen magisk. De funkisar som säger det enkla och självklara: "Jag är jag, du är du och vi är OK som vi är".
Däremot är det mindre magiskt hemma just nu. Pussegullan har helt enkelt förvandlats till ett Kinderägg! Först blev hon förkyld igen (den ljusa chokladen på ägget), sen blev det konstaterat halsfluss hos farbror Doktorn i går (det vita på insidan av skalet) och slutligen har hon fått ett helt gäng prickar lite här och var över hela kroppen (leksaken inuti). Stark misstanke om vattkoppor. Kan man verkligen vara så sjuk på en och samma gång? Trotsar man inte någon form av naturlag då? Jag har i princip inte sovit något på fyra nätter och är så trött så jag ser dubbelt. Därför var det skönt att få en stund för sig själv i morse. Hos tandhygienisten. Och medan hon gräver sig längre och längre in i mitt tandkött med den glimmande metallkroken somnar jag.

Höga förväntningar

Avbrott i sjukdomens träsk och teaterbesök!

Text som gör ont

Man har fått många intyg med post under de åren Pussegullan har funnits. Och fler lär det bli i en aldrig sinande ström? Många rader har plitats ned av kunniga människor som funnits i vår närhet under en tid. Senaste tillskotttet i samlingen är ett färskt dokument från hab och trots att jag vet att det är fruktansvärd läsning måste jag riva upp kuvertet direkt och plöja igenom. Enda sättet att tackla det på. Och visst, jag känner tårarna bränna. Svider i halsen. En enda lång lista på allt min dotter inte kan och alla stora svårigheter hon har. Svart på vitt. Varje mening börjar med "hon kan inte" och faller tungt i min trötta kropp. Inser att det är ju nödvändigt men varför ska man behöva skriva och läsa sånt här? Varför måste mitt hjärta gå sönder varje gång jag läser, när jag är fullt medveten om sanningen? Varför gör det så vansinnigt ont?

Brev från habiliteringscenter till LSS-handläggarna.
Brev jag önskar jag aldrig fått.
Brev jag önskar ingen fick.

Förkylningstroll överallt

Man undrar i sitt stilla sinne. Hann vi ens bli friska innan vi blev sjuka? Eller har samma gamla förkylning bara tagit nya tag? Fröken Spattman växer till sig och hotar ta över mitt sinne, jag känner oron vända sig i magen. Pussegullan har ont i halsen och vill inte äta. Jag proppar i henne Alvedon för att få i lite soppa i magen. Det går trögt. Hon verkar ha så ont att vatten känns som flytande sandpapper. Trött. Och det är bara november. Hela långa vintern kvar med alla baciller och virus. Som grädde på laxen så möter jag grannen när jag går ut med soporna. Vi tjabbar lite om sjukdomar och hon säger: ja tänk, jag har inte haft en enda vab-dag på hela hösten. Precis var man vill höra. Inte. Hur friska barn alla andra har, hur inte alls efter de kommer på jobbet. Hur de inte alls ligger vakna på nätterna och lyssnar på hostande och fräsande. Jag går in, stänger långsamt dörren och känner mig helt grå. Som en uråldrig vätte.

Jaha, har du barn?

Vad är det med frisörer egentligen? Får man på frisyrhögskolan lära sig att man alltid ska fråga sin kund två saker? 1. Vad jobbar du med? 2. Har du barn? (Och så ett stort antal följdfrågor som kommer smattrande beroende på ditt svar och barnets ålder). Kan vi inte bara prata om vädret? Eller situationen i Syrien? Eller om priserna på Willys? Men icke, när jag väl släpar mig i väg med kalufsen får jag alltid dessa frågor. Och man ruttnar lite på att svara; jo jag har en femåring med en utvecklingsstörning vilket innebär bla bla bla (och så allt om vår situation vilket innebär att en enkel klippning tar cirkagurka 14 dagar). Och som grädde på laxen har jag blivit av med jobbet, så något arbete att tala om har jag inte. Åh, hurfh vilken tragisk person och vilket vedervärdigt fattigt liv jag lever. Äh. I dag hittar jag på att jag har tre välartade barn som spelar piano, ishockey och går på en välkänd barnakademi här i Stockholm. Och så har jag ju tröttnat på att vara hjärnkirurg på Karolinska, därför har jag nu bytt karriär, sadlat om och blivit utbildad austronaut. Jag och Christer F sitter på bänken med våra hjälmar under armen, i väntan på nästa space shuttle. Nyklippt och fin. Men det syns väl inte sen när jag drar på mig rymddräkten?

Min tand är lös...

...den är jättelös! Så lös att den tappades i går. Pussegullan har tappat sin första gadd. Tycker det var alldeles nyss som de där små risgrynen tittade fram ur tandköttet. När vi hade ätit en pannkaka stod den lilla tanden åt fel håll och pekade rätt in i munnen. Jag hajar till, lutar mig fram och utbrister: Men håller du på att tappa en tand, unge?! Och ja, sen låg den bara där, så pytteliten i min hand. Den vita tingesten. Och kvar i munnen blev ett hål som noga skulle beskådas av fröknar och barn på dagis i morse. En del saker på Gullan är tydligen samma som på helt vanliga barn, nya tänder på gång! Och när jag tappat den blir jag en gammal tös, min tand är lös, åh min tand är lös.



Den till vänster är nu ett minne blott.