Gilla!

Förändringens vind blåser friskt över nejden. Pussegullan verkar göra en del små nya saker just nu. Inte bara krabbgången som i sig är rent fantastisk, utan även annat smått och gott. Hon verkar sällskapssjuk. Hon har koll på var jag är i huset. Hon vill inte vara ensam i ett rum. Hittills har man kunnat parkera fröken på golvet med ett gäng leksaker medan man själv irrar omkring i vardagens alla måsten, startar tvättmaskinen, sätter på potatisen, springer upp och ner, byter om, bäddar och tänder lampor. Det är numera mörkt om kvällarna! Då har hon suttit där snällt, nöjd med lite prylar. Men nu river hon runt ett par minuter bland sakerna jag omsorgsfullt lagt fram, kastar dem åt sidan och sätter sen fart efter mig. Är jag i sovrummet hoppar hon dit, är jag i arbetsrummet så nog sjutton kommer hon över tröskeln och in bland papper och böcker. Det är en ny sida man kan skåda, en sida där hon söker kontakt på ett helt annat sätt än tidigare. Höjdpunkten var i går när jag kom hem, då sken Gullan upp som en liten sol när jag stod i hallen och så blev det eld i baken. Grodskuttade på sitt eget speciella sätt raskt fram till mig och klappade händerna när jag rörd berömde henne för att hon är så duktig. Man kan sannerligen undra vad som pågår i hennes huvud, men man lär väl aldrig få veta. Men denna nya sida är så rolig, och man känner så mycket mer själv. Känslorna bubblar och får knappt plats i kropp och knopp. Man blir glad och upprymd, ja i det närmaste lycklig. Funkisbarn är ju många gånger subtila och svaga i sina signaler, så som förälder får du ju inte alltid det gensvar du hoppas på. Ibland kan det kännas rent nattsvart när man håller på och kämpar. Tränar. Lockar. Försöker. Men så kommer de, de små underbara ljusglimtarna där du får en respons och hela världen glittrar i färg igen. Borta är den svartvita söndertvättade tröttvärlden. Hade detta fenomen som Pussegullan gör just nu haft en sida på Facebook så är det bara att gå in och gilla. Starkt.

Tisdagsleendet

I går var kommunens handläggare på dagis för att intervjua fröken M om Pussegullan. Detta i samband med vår ansökan om utökning av timmar. Härvan som i mina ögon ter sig oändlig och utan slut, detta var del 1142. Jag fick inte närvara men försökte samlat övervinna mitt gigantiska kontrollbehov och bara lita på att fröken M gör ett bra arbete, fokuserad och koncentrerad. Hon tänker verkligen till och väger orden på guldvåg. Men min farhåga är att det konstruktiva fakta som går in, mals sönder och samman i handläggarens långsamma kvarn, och kommer ut som något helt annat. Något ruttet. Något icke fullständigt, något som saknar förankring i verkligheten. Fröken M säger helt sonika till handläggaren: "nämen, jag tycker du ska känna hur tungt det är att lyfta henne. Ta upp henne från golvet och bär henne dit bort" (pekandes). Strålande. Hur ska man annars få ett grepp om alla de många förflyttningar vi hjälper Gullan med varje dag? Och jag kan riktigt se handläggaren tafatt stamma något om hur, var, när, öh....för erfarenhet av funkisbarn har hon ju inte sen tidigare. Jag får det hela återberättat i morse när vi kommer till dagis och jag anländer som vanligt för sent till jobbet och mitt morgonmöte. Men vad gör väl det? Vad gör väl det när fröken M blinkar till mot mig och säger som avslutning innan jag försvinner ut genom dörren i det gråa höstregnet: "vet du, jag satte upp din artikel i personalrummet så alla kan läsa den". Jag blir snopen och röd i ansiktet som en nykokt kräfta. Ovan vid beröm, ovan att bli sedd och hörd. Ovan vid att någon tycker min text duger att sätta upp på en vägg! När jag väl sitter i bilen och ska vrida om nyckeln ler jag lyckligt. En gubbe som går förbi utanför med en ihärdig lövblås stirrar förundrat på mig. Ser förmodligen extremt fånigt ut med en leende mamma som ser ut som en stor gul smiley i hela ansiktet. Det sitter kvar ett bra tag.

Musikbloggsinlägg

Goda nyheter! Världens bästa band ska släppa ny skiva och sen blir det turné nästa sommar, jag tittar på nya videon, ler förtjust och kan inte hålla mig från att slicka lite på skärmen...
Blir det kanske Köpenhamn? Eller blir det kanske London? Eller varför inte både och?

Depeche Mode, bättre blir det inte.

Då var det dags att gå hem, eller?

I morse var hon faktiskt för rolig, lilla Pussegullan. Skrattar fortfarande till när jag tänker på det. Vi var extra tidigt på förskolan för att ha en avstämning med fröken M inför måndagens besök, då kommunens handläggare kommer dit. Den förträffliga handläggaren som nu ska göra ett nytt försök till utredning och en annan kan bara hoppas att hon lyckas bättre och kommer närmare sanningen denna gång. Förväntningarna är låga, men vem vet? Kanske hon smäller till, tar ett djupt andetag och skriver på direkt när hon inser vår verklighet? Mja. Hur som helst, jag lämnar Gullan bland leksaker på golvet och går på mötet. Ca 40 minuter senare kommer jag tillbaka och Gullan får genast syn på mig. Hon spärrar upp ögonen och tar två grodhopp mot mig. Under några ögonblick så visar hon många känslor på en och samma gång; förvåning (va?! Är du kvar eller har du kommit tillbaka??), glädje (ja, hon ser faktiskt uppriktigt glad ut när hon ser mig) och till slut beslutsamhet (här sträcker hon uppfodrande upp armarna mot mig). Jag lyfter henne, hon vänder sig mot fröken M, höjer handen och vinkar glatt. Nu är det dags att gå hem! Tack för i dag! Snacka om att ha koll på läget, vad som gäller när jag kommer in i det där rummet. Jag upphör aldrig att förvånas, hur mycket glädje som ryms i mitt hjärta över denna tjej, detta lilla mystiska underverk som valt att komma in i mitt liv och ha mig som mamma. Denna lilla ängel som gör så små saker, som betyder så mycket.

Krabbgång

Jag vet inte hur många gånger eller hur många månader vi har tränat på krabbgång, jag och Pussegullan. Det är många. Och sjukgymnasten som varje gång vi ses påtalar att det är så viktigt. Vi har nött, blött och stött steg i sidled men Gullan har inte verkat fatta meningen alls. Tröttnat fort och velat något annat. Men nu händer det saker i stugan. Helt plötsligt steppar hon i sidled, hållandes i det som finns i närheten såsom den mycket spännande diskbänken. Lådorna som hittills varit så kul att stå helt still och dra i, ut och in, riva ur alla saker och kasta på golvet, står nu övergivna och orörda. Blir kvar där de är. Istället steppar hon vidare, tar sig långa sträckor med hennes mått mätt, och hittar precis allting som fått ligga i fred. Men nu är det slut på det, hon sliter i knivar, ägg, smörpaket och armarna är både snabba och lååånga. Roligast är knappar och rattar. De ska vridas om, gång på gång. I går stängde hon av miccron när jag skulle värma mjölk till kaffet. Skulle tydligen inte vara någon mjölk inte, i alla fall inte varm. Nu gäller det att hålla i hatten och se om sin spis innan det blir bränd baby.

Tvåhandsgreppet för att nå maximal effekt på spisen!

Hmmm. Ja, 28 minuter bör räcka tror jag...

Rykande färsk!

I dag kom nya numret av tidningen från Anhörigas riksförbund (AHR). Och min krönika tyckte de tydligen var värd att publicera även denna gång, konstaterar jag lite stolt! När jag lämnade den till redaktören för några veckor sedan kändes den sådär lagom upphetsande men nu när den fått smälta lite så var jag trots allt nöjd med slutresultatet. Men det var rackarn var lång den blev. Undrar om en enda själ i Sverige orkar läsa klart?

Senaste krönikan...

...utan slut?

Köp det, ja köp det i dag

Ännu en vän har nyligen fått diagnosen bröstcancer. En funkismammakompis dessutom. Som om vi inte har nog med bekymmer, kan man tycka? När hon berättar säger jag förtvivlat: säg vad jag ska säga nu för jag har tappat orden. Det får bli en stor varm kram istället. Jag känner klumpen i magen resten av dagen och hon finns nu i mina tankar. Aldrig har jag känt mig så motiverad till att köpa rosa bandet. Var nionde kvinna drabbas någon gång i livet. Med risk för att låta som en levande reklampelare: köp det du också. Redan i dag. Allt utom 1,50:- (som är tillverkningskostnad) går till Cancerfonden och bidrar till ökad överlevnad och livskvalité för de kvinnor som drabbats, och som kommer drabbas.

Köp två!

Sångfågel

Det är så lustigt, på kvällarna när Pussegullan ska sova så håller hon en egen liten show innan ögonen stängs ner för natten. Hon sitter där i sängen och ser sig själv i spegeln, håller långa monologer på ett språk som ingen begriper. Men det allra bästa är när hon sjunger. Hon kvittrar som en liten fågel där hon sitter, ordlösa sånger som går upp och ner och rakt in i hjärtat. Har försökt många gånger att fånga det hela med kamera eller mobil, men så fort man närmar sig dörröppningen får hon syn på mig och då är det direkt stopp på föreställningen. Så jag sitter helt enkelt utom synhåll på en liten pall utanför rummet och bara lyssnar. På min egen lilla lärka. Som tittar på sin spegelbild, vickar på huvudet och gör mängder av miner. Jag sitter där tills jag inte kan hålla mig längre utan frustar av skratt när jag hör henne drilla, det går helt enkelt inte att låta bli. Hur grå och sur din söndag än har varit, så blir den vacker och gyllene av den fantastiska kvällssången.

8 månader, jag minns hur det var

Springer förbi en kiosk med massor av skvallertidningar på lunchen, en av rubrikerna lyder i fet och stor stil:

"Silvia till Victoria: Jag är allvarligt oroad över Estelle"

Blixtsnabbt är tanken där i mitt huvud: vadå, utvecklas hon inte som hon ska?

Tick tack tick tack

Vissa dagar har man flyt. Bra flow. Att beräkna tiden som går åt när man ska i väg på besök här och där med Pussegullan är till synes en nästan omöjlig uppgift. En del gånger får man sitta i ett sterilt väntrum där fröken tycker tillvaron är stentrist, hon vrider sig och gnäller. Vill iväg. Dessa gånger har man förstås kommit alldeles för tidigt, så man får sitta där med sitt gnällnystan i 35 minuter. Andra gånger tar det helt plötsligt dubbelt så lång tid som man beräknat eller så gör man en tankevurpa och får så bråttom så skuggan knappt hinner med. Sladdar in i byggnaden ungefär med 3 minuters stressad försening i benen. Bara att hämta på dagis är ju en process när det ska pratas och stämmas av, lämnas papper och packas ner kläder. Tidsoptimisten räknar ju inte heller med att hamna bakom hästsläp, fastna i vägarbeten eller inte hitta p-plats när man kommer fram. Stockholmstrafiken kan vara allt annat än nådig, den är svårberäknad och nyckfull. Och tröttsamt tidskrävande. Men i går när jag och Gullan skulle till ortopisten hade vi bra flow. Till dagis, in där och snabb upphämtning, inga mankemang på E4:an utan raka spåret. Gott om parkering, automat som fungerar och jag hittar rätt mottagning direkt. Med 4 minuter till godo anmäler jag oss i receptionen! Visserligen är jag svettig på ryggen och hann inte kissa men ändå. Efter besöket är det en stund kvar på parkeringsbiljetten, jag ger den till en tant med vitt hår och hon ler stort och tackar. God. I bland blir jag lite imponerad av mig själv, och det måste man få bli. Inte för att jag ger bort en biljett men för att jag oftast har tungan i rätt mun. En jäktad funkismamma som alltid har ena ögat på klockan och foten på gaspedalen. Alltid på väg till eller från, alltid pusslandes och beräknande. Av tiden och tidsåtgången. Check av to do listorna och bocka av en sak, för att sedan boka in två nya besök.

De albanska ankorna

Många av vännerna i grannskapet har städhjälp och varje tisdag när städtanten kommer med moppen under armen stirrar jag avundsjukt. Följer varje steg där hon raskt och effektivt går gatan fram, redo att röja och fara runt i en sisådär 8 timmar hemma hos någon. Har hört ryktet att hon tom tvättar all smutstvätt som aldrig tar slut. Bara en sån sak! Men nu har jag hittat ett billigare alternativ, de albanska ankorna. Eller var de från Algeriet...? Eller Afrika? Eller Askersund? I vilket fall så är det halva pris som gäller och de importerade Kalle-kopiorna gör ett hyfsat bra jobb när man väl förklarat att rosa Gullanstrumpor inte kan åka med vita t-shirts. De är en plattfotad trio som verkar genuint intresserade av tvätt och skulle det bli tjafs kan man bara säga åt dem att hålla näbben. Gullanpappan har döpt dem till Tjattarna eller "Chattarna" om man ska vara lite mer 2012.

 

 

Ankor i tvättmaskin efter spontant påhittad pedagogisk gömma-hitta lek med Pussegullan.
Att forcera en tröskel kan vara svårt när man kryper, men inte om man är på ankjakt!

På snabb shoppingtur

Efter några dagar som en klubbad säl i sängen så reste sig den i princip feberfria mamman upp på darriga ben och insåg att nu går det inte an att vara sjuk längre. Ingen halsfluss denna gång tack och lov, men en förkylning som visar sig vara både envis och kompakt som natten. Och i dag har även en ny bubblare i sjukdomsklubben skrivit upp sig på medlemslistan, Gullanpappan verkar ha fått samma virus. Han hostar som en get. Och jag behöver väl inte gå in mer i detalj hur det är när män blir förkylda. Hrmhm. Den som klarat sig bäst visar sig vara tappra Gullan som harvat friskt hela veckan på dagis och varit tipp topp glad i helgen. På förmiddagen i dag tog sjukdomsklubben sig i kragen, två tabletter var och så for vi på en absolut nödvändig tur till en affär där vinterskor för barn var en het sak att inhandla. Inte en kotte i hela affären kl 10 när de öppnade men när man svängde runt hörnet var hela barnskodelen fullspäckad med föräldrar hållandes mätsticka och skrikandes på ungar. När man handlar med Pussegullan får man hålla till godo med att slänga en snabb blick över axeln på sådant man eventuellt själv skulle vilja kika på, t ex en ny träningstop. Ibland stannar fröken till och vill gärna titta extra länge på något och då har man ju lite mer tid på just den avdelningen. I dag kände hon för att stanna på först hockeyhjälmar och sedan på avdelningen kåsor, tält och jakt. Man kände väl att det var sådär akutellt för dagen. På avdelningen träningskläder för tjejer fanns tydligen inte ett smack att titta på, nej för där skulle det rusas förbi. Pussegullan har från att ha varit ganska tyst när man drar runt i affärer börjat göra lite mer väsen av sig. Minst sagt. Hon låter som en sjölejonunge och klappar gärna händerna, det är inte många som missar när vi kommer. I dag upplevde jag en herre som verkligen stod och stirrade på oss när hon glatt hörhhff-hörrff:ade sig runt. Undrar om man någonsin vänjer sig vid sådant? Inte speciellt schysst tycker jag, att bara tok-glo på ett ganska ofint sätt, men något säger mig att det är nog till att vänja sig helt enkelt. Även funkisbarn har rätt att handla vinterskor utan att bli blängde på, har jag lust att skrika till glosögda gubben. Men jag har fullt sjå med att snyta näsan, torka svetten på ryggen och hålla reda på skokartongen och Gullan. Får bli nästa gång kanske. Eller så får jag träna på att hålla huvudet högt och hakan stolt. Och låta det studsa bort, rinna av. Det tar säkert en sådär 40 år att lära sig så på hemmet kommer jag vara något av en expert....

Ögonblicksuppdatering

Läge: Horisontellt
Temperatur: 38,5 med tabletter
Föda: Te och rostad macka
Utseende: Levande död som krupit upp ur jorden
Underhållning: Somna med läsplatta på magen
Humör: Tänk citron
Prognos: Eventuell halsfluss
Missar denna dag: En hel bunt viktiga saker
Missade i går: En efterlängtad date med knasmamman
Framtida plan: Ligga kvar i sängen och samla kraft
Läge förra året så här års: Likartat

Ja, vad jag gillar hösten. Speciellt de soliga dagarna med hög klar luft och löv som är guldgula.
Och alla dagisbaciller.Som siktat in sig på just min arma kropp.

Ny medlem i familjen hjälpmedel

Senaste i hjälpmedelsfamiljen hemma hos oss. Den smått ångestframkallande klumpedunsvagnen. Den som är lite för stor och lite för bastant för att kunna tas för en "normal" vagn, en helt vanlig sulky som ett vanligt barn åker i. Emellanåt slår det en som en knytnäve i mellangärdet, vi är inte en vanlig familj och vi har inget vanligt barn. Vi har ett barn som behöver en stor vagn. Och en rullstol. Men mer om detta senare för i dag var det endast vagnen som kom hem till oss och det kanske är tur att man får vänja sig vid en sak i taget. Jag blänger på den där den står i hallen, jag tycker den är lika stor som Närke. Gillar den inte. Vill inte ha den. Vill köra ut den. Tycker den skriker handikappad. Jag kliar mig i huvudet och undrar om man anpassar sig, att den är en svart grop på vägen som jag ska ner i för att sen kunna fortsätta. Man får ta en sväng på stan och se hur den känns. Strunta i folk som glor. Det var i alla fall en liten tjej som gjorde tummen upp för jättemegastorabamsevagnen Allan, Pussegullan satt bra i den och monstrade sig glatt framför hallspegeln. Ja, det är väl så. Sätt dina egna mörka tankar i ett hörn nu och tänk istället på vad hon behöver. Hon behöver en vagn då hon inte orkar gåträna. Hon behöver en vagn där hon kan sitta och titta på träd, skyltar och bilar. En vagn där hon kan åka och upptäcka världen, få vara utomhus och komma en bra bit in i skogen på små upptrampade stigar. Hon tittar på mig som för att säga: "hey mama, den är faktiskt rätt OK." Jag intalar mig det några gånger, det är en OK vagn. Den är O K E E E E J. Men lyckas inte låta så övertygande så jag tror mig.

Taa daaa!
 Här sitter jag väl bra?

Soliga söndag

I dag var det två solar som sken i kapp, en på den knallblå himlen och en som fick åka skrinda runt ön. Och trots den mycket dåliga natten med lite sömn känner jag att pusselbitarna ligger rätt i kroppen och balansen är synkad, så är det ofta när Pussegullan är på sitt bästa humör. Glad och positiv och det mesta är riktigt roligt...

Det som aldrig blev

Fastnar framför nyheterna och de visar ett reportage som berättar att simskolor ska beskattas högre så de blir tvungna att höja priserna på simträning för barn. En näpen 4-åring intervjuas av reportern. Jag häpnar när jag hör hur hon extremt lillgammalt och utförligt berättar vad som är så kul med simningen, hur den lilla blonda flickan slänger sig med långa flerordsmeningar, avancerade ord och uttryck. Kan 4-åringar vara så duktiga? Sekvensen efter visar hur hon stolt vinkar till sin far när hon står på bassängkanten, ropar: ”titta nu pappa, när jag dyker ända ner till botten!!”

Jag tänker bittra tankar. Där skulle jag stå. Se hur Pussegullan dök ner i det blå och kom upp som en sprattlande fisk med ett stolt leende. Hon skulle lära sig simma. Ta silverfisken och simborgarmärket. Jag stirrar stumt på tv:n och tänker att det är verkligen skit att det blev som det blev, vissa dagar är det riktigt skitjobbigt rent ut sagt. Att man aldrig kommer se sin dotter stå där på kanten och ropa att nu tänker hon minsann hoppa i helt själv. Jag gör en grimas åt fyraåringen, ungefär som om det skulle vara hennes fel, och knäpper av med ett bestämt grepp om fjärrkontrollen. Sväljer det som aldrig blev och undrar om jag alltid kommer följas av en svart tanke. Går mot sängen och väntar in en ny dag.

Memory lane

Emellanåt måste jag titta på Pussegullans bebisbilder. Att hon varit så liten. Och så söt. Tänk om man vetat då vad man vet nu. Tänk om man vetat vad som kommer framöver. Kanske tur att man inte vet ett smack om framtiden ändå. Leva i nuet och le när man ser den där lilla glada gurkan på fotografi. Lika glad i dag som då.

En mini-Pussegulla!

Lite för laid-back

Fröken Spattman har varit ganska tillbakadragen vad det gäller sjukdomar ett tag. När hon är som värst sitter hon konstant på min axel och spattar upp mig. Nu har vi varit förskonade ett tag, fått vara hyfsat friska. Det har medfört att Spattman skriker med mindre bokstäver och jag slappnar av. Blivit nästan lite blasé.
Det ska man aldrig bli. Det har gått så långt att dagis kan ringa mig på mobilen och jag gör bara på mig lite grann i brallan för jag tror att något har hänt. Nu kan jag nästan tänka att de vill inte ropa "kom och hämta sjukt barn" i luren utan kanske bara vill fråga när ridningen börjar? Nästan, kan jag tänka det. Men bara för att man går här och lullar och Spattman har krympt så händer det som får mig att starta upp spatteriet igen. Gullan blir lite kräkeldålig i helgen. Och av tre möjliga lyckas hon träffa samtliga tre taskiga förutsättningar. Nämligen en kväll då jag och Gullanpappan går på bio för första gången på år och Gullanmormor är barnvakt. Det var det första. Det andra är förstås att det händer i sängen bland kuddar, täcken och gossedjur. Och den tredje saken som går åt skogen är givetvis att det sker på landet med ingen tvättmaskin och en halvdassig dusch. Suck. Och så var spattet i gång. Det har gått för bra, lite för länge. Gullan själv verkade pigga på sig efter omgången och visade sen inte några sjukdomstecken alls. Helt oförklarligt kräkel. Jaha. Men tro inte att jag sov en blund på hela natten, icke sa nicke. Jag ligger vaken och studerar mitt sovande barn med Spattman skrikandes och gapandes över huvudet. Väntar på att något ska hända. Man får aldrig vara glad, en riktigt bra film men ett inte så muntert avslut på kvällen. Och stackars mormor får kuta omkring med barnet under armen och kräkellakan i den andra medan vi är på väg hem. Ja jösses, hon lär nog aldrig mer vilja vara barnvakt. Man ska hålla sig hemma helt enkelt, helt utan planer. På en galonförsedd madrass med tvättmaskinen laddad, ett nytt paket tvättmedel och hinken i beredskap. Dubbelsuck. Och måndag med seg skalle. Lär bli en lång vecka...