Gilla!

Förändringens vind blåser friskt över nejden. Pussegullan verkar göra en del små nya saker just nu. Inte bara krabbgången som i sig är rent fantastisk, utan även annat smått och gott. Hon verkar sällskapssjuk. Hon har koll på var jag är i huset. Hon vill inte vara ensam i ett rum. Hittills har man kunnat parkera fröken på golvet med ett gäng leksaker medan man själv irrar omkring i vardagens alla måsten, startar tvättmaskinen, sätter på potatisen, springer upp och ner, byter om, bäddar och tänder lampor. Det är numera mörkt om kvällarna! Då har hon suttit där snällt, nöjd med lite prylar. Men nu river hon runt ett par minuter bland sakerna jag omsorgsfullt lagt fram, kastar dem åt sidan och sätter sen fart efter mig. Är jag i sovrummet hoppar hon dit, är jag i arbetsrummet så nog sjutton kommer hon över tröskeln och in bland papper och böcker. Det är en ny sida man kan skåda, en sida där hon söker kontakt på ett helt annat sätt än tidigare. Höjdpunkten var i går när jag kom hem, då sken Gullan upp som en liten sol när jag stod i hallen och så blev det eld i baken. Grodskuttade på sitt eget speciella sätt raskt fram till mig och klappade händerna när jag rörd berömde henne för att hon är så duktig. Man kan sannerligen undra vad som pågår i hennes huvud, men man lär väl aldrig få veta. Men denna nya sida är så rolig, och man känner så mycket mer själv. Känslorna bubblar och får knappt plats i kropp och knopp. Man blir glad och upprymd, ja i det närmaste lycklig. Funkisbarn är ju många gånger subtila och svaga i sina signaler, så som förälder får du ju inte alltid det gensvar du hoppas på. Ibland kan det kännas rent nattsvart när man håller på och kämpar. Tränar. Lockar. Försöker. Men så kommer de, de små underbara ljusglimtarna där du får en respons och hela världen glittrar i färg igen. Borta är den svartvita söndertvättade tröttvärlden. Hade detta fenomen som Pussegullan gör just nu haft en sida på Facebook så är det bara att gå in och gilla. Starkt.