Kurs och kaffe

Det har blivit dags att ta sig i kragen och gå på kurs hos habiliteringen igen. Egentligen är jag för tillfället ganska uttröttad och allmänt seg. Egentligen har jag en dålig period för att ta in nytt, ta på mig mer arbete och vara energisk mamma. Men som duktig svensk flicka så påminner jag mig själv; har man anmält sig till en kurs så går man också dit, trots förkylningar och brist på motivation. Den här gången gäller det kommunikationskursen "KomHem" och det hela beskrivs så här:
"Kursen syftar till att få kunskap om dina egna och barnets resurser och svårigheter då det gäller kommunikation". Känner ni hur det riktigt spritter i benen?
"Om ni är två föräldrar är det bra om båda kan vara med i gruppen samtidigt".
Ja, för att ingen har väl ett arbeta att sköta eller inkomst som måste dras in en måndag förmiddag kl 9-12? "Du kommer få sätta upp praktiska mål och mellan varje tillfälle filma dig och ditt barn i en leksituation för utvärdering och bedömning." Ja jisses, så mycket tid man har över att filma sig själv och sitt barn varje vecka, en film som sedan ska visas upp och dissekeras av deltagarna på kursen. Suck. Jag slås av hur vi funkisföräldrar kämpar. Hur mycket ansvar som faktiskt alla lägger på VÅRA redan tyngda axlar. Vi ska träna. Vi ska tränas. Vi ska lägga ner timmar och dagar på våra barn som inte kan som andra barn. Vi ska sätta mål. Vi ska utbildas. Vi ska ta det där ansvaret. Vi ska ha den där extra energin och orken som ska räcka lite till, och sen bara lite till. Vi sitter där i grupp, allihop. Vi är alla trötta. Vi är mammor och pappor. Sippar på våra koppar med kaffe. Men på något typiskt funkisvis försöker vi alla ändå att bidra till första träffen på kursen, vi kämpar på och ger det där lilla extra. För vi gör allt, precis allt, för våra barn. Kan vi på något sätt hjälpa dem att kommunicera, ja, då gör vi det bara.

De har poppat till det med nya kaffemuggar på habiliteringen!
Sån tur att det fanns spindelmotiv. Eller är det fästingar?