Ta en tablett

Måndag morgon. På E4:an står trafiken helt stilla. Röda bromsljus bländar trötta ögon, i varje bil sitter en ensam person på väg mot just sitt mål. Förmodligen kommer majoriteten fram försent. I höjd med Kista ramlar himlen ner, dimman sänker sig och det är duggregn i luften. Tick, tack. Inbokat besök på neuro. Timmar av förberedelse. Iakttagelser, filmsnuttar och information om Pussegullans "tics" i bagaget där bak. Äntligen ska vi få hjälp med dessa oförklarliga rörelsemönster. Bilarna sniglar sig fram och innanför pannbenet föds en liten huvudvärksbebis med potential att bli fullvuxen redan vid lunch. Anspänning och alla sinnen skärps. Läkaren har tittat på filmerna. Hon ser Gullan i mitt knä. Sen säger hon frågande med huvudet på sned: "men jag ser inget?" Du SER inget? Du ser inte att hon flaxar med armar och ben, verkar yr och tappar kontrollen över kroppen? Många svar hade jag väntat mig men det sista på listan var nog att hon inte ser allt detta, som varit vår stora oro i så många månader. Maktlösheten släpper loss smärtan i skallbenet och den blixtrar genom hela min kropp när jag med tunga steg går ut. "I bland har vissa typer av utvecklingsstörningar såna här beteenden, hon kanske testar något nytt?" Va? Testar något nytt? Hon styr ju inte över detta och hon mår inte bra av det! Det vi får med oss i praktisk form är en remiss till en 24-timmars EEG för att förhoppningsvis utesluta det värsta av hoten. Vågar inte ens tänka på hur det ska gå till eller vad jag gör om resultatet visar positivt. Då är det läge att äntligen fixa fram det där rejäla skjutvapnet och lite ammo, fort som ögat, säger jag till min psykolog som tar emot en spillra i sin soffa efteråt. Hon ser lite oroligt på mig. Jag känner mig för tillfället totalt bindgalen och frågar henne var väggen är. Alla människor har en vägg och rätt vad det är så dundrar man in i den? Hur långt bort är den? Hur nära är den? Men. På något underligt vis fortsätter livet. Vi talar om trauman och att man efter ett trauma uppskattar att man lever. Uppskattar det lilla. Att få ett funkisbarn är ett trauma. Bekräftelsen sveper in och lenar mina öppna sår efter sjukhuset. Helar mig. Eftermiddagen tillbringas i ridhuset med glad Gulla och den varma, stora hästen tröstar mig med sin buffande mule. Kickstart på veckan? Japp, nu vet jag att jag är vaken. Sveper två tabletter och hasar mot sängen. I morgon är en annan dag.