Verkligheten gör ont

Ständigt många saker på listan att göra. Effektiva jag kavlar upp ärmarna för att ta tag i detta med bilstöd. Nu måste jag bara skicka in den förbaskade ansökan, hur svårt kan det vara? Får kuvertet med läkarintyg i brevlådan och sprättar upp det. Och pang. Verkligheten sitter som en rak höger.
Jag VET. Jag har läst det FÖRR. Och ändå. Det gör så ont. VARJE gång.
"6-årig flicka med dysmorfa drag, utvecklingsstörning, inget tal, begränsad rörelseförmåga."
Det är mitt barn hon skriver om. MITT fina barn. Med dysmorfa drag. Vad ända in i XXX menas med det? Det låter inte gulligt, det låter inte vackert. Det låter som vanställd och missbildad. Känns som någon borrar sig in i baksidan på hjärtat med något hårt och trubbigt föremål och plötsligt blir raderna mycket suddiga. Orken samlas i magen som en klump för att sedan i en liten ömklig ström rinna ut genom kroppen. Kvar blir tomhet. Svart. Kroppen värker. Kroppen värker för min lilla dotter. Mitt barn. Med sina dysmorfa drag. Jag vill gråta men kan inte.