Bråttom bråttom?

Livet kommer i vägen för skrivandet, som så många gånger förr. Men av angenäma anledningar i form av en liten tripp till London, en hund, en födelsedag och besök av Pussegullans farmor och farfar. Livet knallar på, vare sig man vill eller inte och så fort man har en sak klar så ramlar det in fyra eller fem nya. I skolan verkar det gå riktigt bra "pepparpeppartaialltträsomfinns" och Gullan verkar rätt harmonisk med det mesta runtomkring sin skoldag. Och det är väl så, att hur mycket du än har på dina egna axlar så blir du glad och lugn när fröken mår bra. Vad som inte känns så harmoniskt är fortfarande skolskjutsen där hundraåtta olika chaufförer fortfarande avlöser varandra. Och när man sen har grannar som är helt "underbara" blir saken verkligen biff! Som häromdagen, då står jag med Gullan i famnen, ryggsäck och alla skolsaker runt benen. Dagens chaufför har parkerat så nära han bara kan på vår sida gatan, mittemot har någon parkerat mindre bra och står snett. Alltså är det knökigt att ta sig förbi just vid detta tillfälle. Men så kommer då Fru Granne i sin Volvo, jag ser i ögonvrån hur hon backar ut två hus bort och vänder nosen mot oss. Taxinissen håller på som bäst att sätta bilkudden på plats och jag är bara några sekunder från att kunna lassa in hela alltet och så kan han köra och hämta nästa barn. Fru Granne närmar sig, varvandes med sina 155 hästar under huven. När hon kommer fram ställer hon sig på bromsen så däcken skriker och blänger surt. Viftar med högerarmen. Jag har armarna låsta och kan inte göra så mycket, chauffören börjar dock bli klar med förberedelserna så jag ser ljuset i tunneln. Då händer det. Fru Granne LÄGGER sig på tutan. Det brölar. Gullan börjar gråta. Chauffören blir sönderstressad och far ut som en raket från baksätet. Fru Granne tutar igen. Extra länge. Gullan bryter i hop. Jag stirrar. Blänger. Med öppen mun. Kan inte tro det. Istället för att vänta 30 sekunder, jag menar, hon måste ju SE att det är en 7-åring som inte kan springa ut själv, och hon måste ju SE att det är en skolskjuts som snart ska åka? Men i stället för att backa några meter och ta andra utfarten från området så tutar hon en tredje gång. Extra högt och extra länge. Vår chaufför svettas och sprintar runt till förarsätet, slänger i en växel, får motorstopp, svettas mer. Till slut lyckas han flytta undan taxin så Fru Granne äntligen kan få komma vidare. När hon svischar förbi mig vinkar hon. Jag är så arg så jag skakar. Fortfarande med 22 kg i famnen, trötta armar. Men det kanske är tidens tand? Jag måste förbi och fram, jag tar inte hänsyn till andra, jag har bråttom till mig, mitt och mina jag. Eller så är det som Jansson säger: man är omgiven av idioter. I mitt nästa liv ska jag inte ha några grannar. Jag ska bli eremit och få skabb och långt illaluktande skägg.

Dr Bombay och jag

Jag har tappat räkningen på hur många taxichaufförer vi haft under de dagar Pussegullan åkt till skolan. Men det är lika många olika människor som dagar. Och jag börjar tröttna på att dra mina instruktioner vareviga morgon om bälteskudde, Gullans viftande, barnlås på dörren och vägen till skolan. Ibland ringer en chaufför och säger att han lämnat av barnen vid skolan, ibland ringer han inte. Ofta går jag ut genom dörren med en liten undran vem som kör, hur han eller hon kör och var färden bär av. En del mornar känns det lättare att köra själv trots att jag skulle få en rejäl omväg och komma försent till jobbet. I går var första dagen en kille kom två dagar i rad och vilken skillnad! Han ler mot Gullan och säger att bilen är nytvättad för hennes skull. Han säger till mig att hon är duktig och verkar tycka om att åka bil. Tårar av lättnad vill komma fram. När hon susar i väg känns det så bra att veta att killen hittar till skolan, till entrén och att han har koll på läget. Så man undrar, hur svårt kan det vara för ett stort taxibolag i Sveriges huvudstad att skaka fram en eller två nissar som kan köra skolvägen varje dag? Jag vill ringa dem och förklara att för en funkismamma är varje liten medgång en stor lättnad. Som att ha ett bekant ansikte i morgonstressen. Som säger ett vänligt ord till min dotter, inte bara slänger in henne och trycker gasen i botten. Ett jobb bland andra, en körning som alla andra. Men även om jag ringer, vilket jag också gör, möts jag inte av så stor förståelse utan av ett standardsvar "vi tittar på det och återkommer". Nästa morgon är det en ny bil med ny man bakom ratten och jag står som en papegoja och drar all information medan han blippar på sin skärm.
Känner mig som Dr Bombay i Calcutta.Taxi, taxi, taaaaaxiiii...I am a taxi driver maaaan....

Ologiskt

En del saker är fullständigt ologiska. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det. Hur ologiskt det är att en sådan sak som skolskjuts kan innebära så mycket strul, tandagnisslan och huvudvärk för funkispäron. Att under tre veckors åkande har vi haft en ny chaufför varje dag som inte vet var han ska eller varför. Eller vad man måste tänka på när det gäller att köra barn med speciella behov. Lika ologiskt är en sådan sak som bilstöd. Hur man ansöker, vad man ska tänka på och i vilken ordning saker och ting ska göras. Det är helt ologiskt varför någon som arbetar med detta, inte har skapat en processkarta för oss som tvingas leta efter rätt väg. Att anpassa en bil är inget vi väljer. Jag har inte valt att köpa ett fyrkantigt plåtskåp på hjul för en halv miljon! Det är INTE min drömbil. Men jag måste. Och skåpet ska anpassas och köpas in. Offerter ska fixas och anpassningsfirmor kontaktas. Trafikinspektörer och Försäkringskassan ska vara med och tycka en hel del. Hur svårt kan det vara att göra en steg-för-steg instruktion? Dumdum-karta för vidbrända föräldrar som har en och tusen saker att slåss mot och för. Kanske allra mest ologiskt är att i dag åker Pussegullan och jag till tandläkaren. Skolbussen är sen, jag får med stresspuls i öronen ringa och fråga om det är ok att vi kommer 10 min sent till tandis. Äntligen kommer den gula bussen och Gullan slängs ur taxin, in i en annan bil på två hjul i 140 km/h på 50-väg. Uppsläpad på tre röda sekunder till en mottagning. Undersökt av okänd människa med bitskyddstummar size "häst" på fingrarna. Stark lampa i ansiktet. Hunger i magen. Ologiskt att hon då är glad. Får en tandborste. Ler mot sköterskan. Eftersom hon är så duktig får hon också en ödla av farbror Tandläkare. Logiskt. Man får en ödla eftersom de har så fina tänder? Jag blir tvungen att fråga. Tandläkaren verkar förvånad och har nog mest förväntat sig en fråga om sexårständer istället. Vi snackar ett tag om ödlor generellt. Ja. Det är väl lika logiskt att få en lax av plast nästa gång vi gör en hörselundersökning? För laxar, de hör lika bra som ödlor tuggar nämligen. Logiskt nog.

Hos tandläkaren med två skräcködlor.
 

Livets guldkorn

Men jodå. Efter långa 24-timmar är vi hemkomna och jag vet inte vem av oss tre som njuter mest av att släppas ut genom sjukhusdörrarna. Experterna hittade inget akut eller direkt alarmerande vid en snabb titt, därför behövdes ingen längre registrering. Vi släpptes från bunkern. Nu väntar några långa veckor innan vi får fullständigt resultat i näven. Så kliver vi då in genom vår dörr och där hittar vi ett fint paket. Och jag tänker att när man är sisådär 20 år och har hela livet framför sig, då man fortfarande tror på att det mesta är en räkmacka och att alla möjligheter finns för evigt. Då har man inte insett att livet är lite som en container full med bajs. För det mesta får du kämpa för att hålla näsan ovanför ytan och det är rätt fullt med elände. Alla har sin form av det, någon gång. Men när man som bäst simmar omkring i sin bajstank och undrar vad som hände, då stöter man på dem. De där guldkornen! Och kanske är det just de smått fantastiska kornen som gör att man orkar fortsätta? Benen fortsätter att trampa vatten, hjärtat fortsätter att pumpa i kroppen. Allt är inte bara en ogenomtränglig ljusbrun sörja. Det finns ljusglimtar. Gyllene tillfällen. Eller gyllene personer. Mina guldkorn i livet, ni vet vilka ni är. Som gör att jag sprattlar vidare. Som gör att jag fortfarande kämpar. Jag är så tacksam att jag har er.

Paket från finaste familjen Guldkorn

Q82S

En massa elektroder + en massa timmar = ?

Time will tell.