Dr Bombay och jag

Jag har tappat räkningen på hur många taxichaufförer vi haft under de dagar Pussegullan åkt till skolan. Men det är lika många olika människor som dagar. Och jag börjar tröttna på att dra mina instruktioner vareviga morgon om bälteskudde, Gullans viftande, barnlås på dörren och vägen till skolan. Ibland ringer en chaufför och säger att han lämnat av barnen vid skolan, ibland ringer han inte. Ofta går jag ut genom dörren med en liten undran vem som kör, hur han eller hon kör och var färden bär av. En del mornar känns det lättare att köra själv trots att jag skulle få en rejäl omväg och komma försent till jobbet. I går var första dagen en kille kom två dagar i rad och vilken skillnad! Han ler mot Gullan och säger att bilen är nytvättad för hennes skull. Han säger till mig att hon är duktig och verkar tycka om att åka bil. Tårar av lättnad vill komma fram. När hon susar i väg känns det så bra att veta att killen hittar till skolan, till entrén och att han har koll på läget. Så man undrar, hur svårt kan det vara för ett stort taxibolag i Sveriges huvudstad att skaka fram en eller två nissar som kan köra skolvägen varje dag? Jag vill ringa dem och förklara att för en funkismamma är varje liten medgång en stor lättnad. Som att ha ett bekant ansikte i morgonstressen. Som säger ett vänligt ord till min dotter, inte bara slänger in henne och trycker gasen i botten. Ett jobb bland andra, en körning som alla andra. Men även om jag ringer, vilket jag också gör, möts jag inte av så stor förståelse utan av ett standardsvar "vi tittar på det och återkommer". Nästa morgon är det en ny bil med ny man bakom ratten och jag står som en papegoja och drar all information medan han blippar på sin skärm.
Känner mig som Dr Bombay i Calcutta.Taxi, taxi, taaaaaxiiii...I am a taxi driver maaaan....