Bråttom bråttom?

Livet kommer i vägen för skrivandet, som så många gånger förr. Men av angenäma anledningar i form av en liten tripp till London, en hund, en födelsedag och besök av Pussegullans farmor och farfar. Livet knallar på, vare sig man vill eller inte och så fort man har en sak klar så ramlar det in fyra eller fem nya. I skolan verkar det gå riktigt bra "pepparpeppartaialltträsomfinns" och Gullan verkar rätt harmonisk med det mesta runtomkring sin skoldag. Och det är väl så, att hur mycket du än har på dina egna axlar så blir du glad och lugn när fröken mår bra. Vad som inte känns så harmoniskt är fortfarande skolskjutsen där hundraåtta olika chaufförer fortfarande avlöser varandra. Och när man sen har grannar som är helt "underbara" blir saken verkligen biff! Som häromdagen, då står jag med Gullan i famnen, ryggsäck och alla skolsaker runt benen. Dagens chaufför har parkerat så nära han bara kan på vår sida gatan, mittemot har någon parkerat mindre bra och står snett. Alltså är det knökigt att ta sig förbi just vid detta tillfälle. Men så kommer då Fru Granne i sin Volvo, jag ser i ögonvrån hur hon backar ut två hus bort och vänder nosen mot oss. Taxinissen håller på som bäst att sätta bilkudden på plats och jag är bara några sekunder från att kunna lassa in hela alltet och så kan han köra och hämta nästa barn. Fru Granne närmar sig, varvandes med sina 155 hästar under huven. När hon kommer fram ställer hon sig på bromsen så däcken skriker och blänger surt. Viftar med högerarmen. Jag har armarna låsta och kan inte göra så mycket, chauffören börjar dock bli klar med förberedelserna så jag ser ljuset i tunneln. Då händer det. Fru Granne LÄGGER sig på tutan. Det brölar. Gullan börjar gråta. Chauffören blir sönderstressad och far ut som en raket från baksätet. Fru Granne tutar igen. Extra länge. Gullan bryter i hop. Jag stirrar. Blänger. Med öppen mun. Kan inte tro det. Istället för att vänta 30 sekunder, jag menar, hon måste ju SE att det är en 7-åring som inte kan springa ut själv, och hon måste ju SE att det är en skolskjuts som snart ska åka? Men i stället för att backa några meter och ta andra utfarten från området så tutar hon en tredje gång. Extra högt och extra länge. Vår chaufför svettas och sprintar runt till förarsätet, slänger i en växel, får motorstopp, svettas mer. Till slut lyckas han flytta undan taxin så Fru Granne äntligen kan få komma vidare. När hon svischar förbi mig vinkar hon. Jag är så arg så jag skakar. Fortfarande med 22 kg i famnen, trötta armar. Men det kanske är tidens tand? Jag måste förbi och fram, jag tar inte hänsyn till andra, jag har bråttom till mig, mitt och mina jag. Eller så är det som Jansson säger: man är omgiven av idioter. I mitt nästa liv ska jag inte ha några grannar. Jag ska bli eremit och få skabb och långt illaluktande skägg.