Men jodå. Efter långa 24-timmar är vi hemkomna och jag vet inte vem av oss tre som njuter mest av att släppas ut genom sjukhusdörrarna. Experterna hittade inget akut eller direkt alarmerande vid en snabb titt, därför behövdes ingen längre registrering. Vi släpptes från bunkern. Nu väntar några långa veckor innan vi får fullständigt resultat i näven. Så kliver vi då in genom vår dörr och där hittar vi ett fint paket. Och jag tänker att när man är sisådär 20 år och har hela livet framför sig, då man fortfarande tror på att det mesta är en räkmacka och att alla möjligheter finns för evigt. Då har man inte insett att livet är lite som en container full med bajs. För det mesta får du kämpa för att hålla näsan ovanför ytan och det är rätt fullt med elände. Alla har sin form av det, någon gång. Men när man som bäst simmar omkring i sin bajstank och undrar vad som hände, då stöter man på dem. De där guldkornen! Och kanske är det just de smått fantastiska kornen som gör att man orkar fortsätta? Benen fortsätter att trampa vatten, hjärtat fortsätter att pumpa i kroppen. Allt är inte bara en ogenomtränglig ljusbrun sörja. Det finns ljusglimtar. Gyllene tillfällen. Eller gyllene personer. Mina guldkorn i livet, ni vet vilka ni är. Som gör att jag sprattlar vidare. Som gör att jag fortfarande kämpar. Jag är så tacksam att jag har er.
 |
| Paket från finaste familjen Guldkorn |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar