Soulsaver

Novembermörkret tvingar mig till att gå ner i någon form av energi-spar-mode. Orken finns inte riktigt. När kvällen kommer är jag så trött att det svindlar. Alla borden och måsten jagar mig dygnet runt. En god vän säger att han är orolig för mig, att jag är stressad och har börjat missa saker. Jag gör en enorm tabbe på jobbet. Jag är dålig på att höra av mig till vänner. Jag gör inte längre saker jag orkade tidigare göra utan problem. Jag prioriterar ner mig själv. Jag skriver inte. Jag sover inte. Befinner mig i skymningslandet. Läcker energi. Och det är läskigt här i landet ingenting. Man lever men ändå inte. Man andas men saknar meningen. Letar efter glädjen men finner ångest. Ångest som lever på stress, rädsla och sorgsenhet. Som äter upp dig inifrån, sakta men systematiskt. Min soulsaver stöttar och lyssnar en sen tisdagseftermiddag. Sen berättar hon att hon ska sluta. Så där bara. Och benen viker sig. Vem ska nu orka lyssna? Alla bra mentala tips? Var ska inputen komma från nu? Sorgsen känner jag mig, över att förlora henne. Men så är det kanske med riktigt bra människor, man har dem bara till låns. Och utanför dörren står den, ångesten. Bara väntar på att få sluka mig hel.

Sweet dreams

"Mamma, jag hittar inte mina rosa strumpor!" 7-åringen springer runt i huset och letar. Hon är uppspelt för idag ska hon få börja spela blockflöjt och efter skolan är det övernattning hos bästa kompisen med en stor påse lördagsgodis. Hon är i stort sett klar när hon studsar nerför trappen, öppnar dörren och hoppar upp på den nya cykeln. En ivrig vinkning och sen är hon borta. Jag hinner i tid till jobbet, jag har fått sova inte bara en natt, utan många nätter. Min hjärna fungerar och jag känner mig laddad för att ta tag i en intensiv dag på jobbet. Jag gnolar i bilen och tänker att livet är lätt. Så kunde det ha varit. Och så skulle det ha varit. Det var min plan, min karta över livet. Det gör ont när man drömmer om hur det kunde ha varit. Man vaknar till mitt i natten med en lätt huvudvärk och till Pussegullans flåsanden. Man undrar som vanligt om hon mår illa och om man orkar ta sig igenom en dag till. Man tar upp henne, klär på henne, matar henne och lyfter in henne i taxin som ska ta henne till särskolan. Man är sen. Man är trött. Man undrar varför det blev så här egentligen. Och drömmen från natten känns väldigt avlägsen.

Assistentmys

Det tar emot med assistenter i hemmet till en början. Det är en lång färd innan det blir bekvämt. Eller kanske blir det aldrig helt bekvämt. Att ha en främmande människa omkring sig. Att ha ett hem som också är en arbetsplats. Men en dag hör jag hur assistent L sitter och gnolar till köksradion medan hon ger Pussegullan mat. Det blir så där mulligt hemtrevligt. Som att hon trivs med att jobba hos oss. Som att hon är avslappnad. Jag ler. Hon gnolar. Gullan äter. Det funkar. Jag vill inte ha det och jag har inte valt det, men det funkar. Assistans är faktiskt en helt fantastisk insats emellanåt. Någon dag senare spelas följande filmsnutt in av samma assistent, och det måste vara en kick att hon fick fröken att fnissa så här, helt på egen hand utan inblandning av päron i närheten. Det måste göra gott i en människas själ för när Pussegullan är glad är hon alltid det på riktigt.