Att ympa som en ek

Jag: Hej Bloggen!
Bloggen:  .......
Jag: HEJ BLOGGEN!!!
Bloggen: Öh? Jaha? Vad vill du? Jag vilar mig faktiskt (irriterad smiley som håller sig om hakan och ser mycket fundersam och undrande ut).
Jag: Ledsen att jag varit så långt borta, förlåt till dig. Och till de som eventuellt någon gång tittar in här! Kass har jag blivit på att uppdatera.
Bloggen: Ja nu är det nog läge att påminna dig varför du en gång började klottra här va? Det var ju knappast för att få ap-många följare, likes eller tummar? Det var väl för att skriva av dig, få rensa skallen och få ner tankarna på pränt för att för stunden, få bort dem ur skallen? Inte sant?!
Jag: Ja. Du har rätt. Jag vill bli av med alla bokstäver som studsar i huvudet. Jag vill kunna låta fingrarna dansa över tangenterna som förr, och se en tom blank sida som en härlig plats att fylla, en plats bara för mig och mitt kaos! Ja. Så vill jag ha det. Men du förstår, Bloggen, vi har haft en ganska tuff tid under våren och sommaren. Pussegullan har mått som sämst i sitt liv kanske jag ska säga.
Bloggen: Berätta. Låt fingrarna komma i gång, även om maskineriet går segt och rostigt? Berätta för mig. Töm. Skriv. Låt höra.....
Jag knäpper med fingrarna. Försöker hitta en tråd att börja med. Det känns ovant. Hjärnan är seg och tangenterna har på något konstig sätt ändrat plats. Varför sitter inte T där T ska sitta?
Nåväl. Jag knackar väl på och ser hur det går!
En kollega till mig säger att hon gärna vill att allt som sker i livet, sker med en mening. Att allt har ett syfte. Det var meningen för att.....och det här hände mig för att.....Jag stirrar på henne som att hon kommer från Saturnus och har åtta utstående ögon och två gröna horn i pannan. Mening? Syfte? Jag vet inte om jag är mest avundsjuk på hennes ungdom och sätt att se på livet, eller på hennes positiva inställning till det här med mening rent generellt. Vad det vore enkelt att förklara allt som sker med påföljande mening: ja nu hände det här eländet, MEN det var förstås för att DET HÄR som jag skulle förstå ÄNNU EN SAK! Kanske är det så när man har en stor trygg fot i myllan av en religion? Eller när man bara är förskräckligt ung och det man upplevt hittills har man kanske faktiskt hittat en liten och bra mening med?
Om hon är ett ungt frodigt skott som växer bara man säger solsken är jag en gammal och uråldrig ek. Om hon är en gyllene tiokrona tappad på marken i starkt dagsljus, är jag det gamla utsugna tuggummit bredvid. I skumrasket mellan eftermiddag och skymning. Hon gnistrar där hon ligger i solen. Jag smakar ingenting och börjar sakta bli hård. Färglös ligger jag där, förbrukad och med ett gammalt cigarettfilter med läppstift på som enda sällskap. Nej förresten, det ligger också en relativt torkad hundlort på min andra sida. Den är liksom så torr och tråkig att hundägaren inte ens ids plocka upp den. Det där trädet, den där eken. Jag ser den framför mig med sitt midjemått på flera meter. Som härdat ut så himla länge. Stått pall för storm efter storm, år av torka och översvämning. Jag är den eken. Som lyckats klara mig från arborister och eksyltmal. Men någonstans börjar orken ta slut. Min bark är tunnare än förr. Steklar kommer och gör hål i mig. På våren när bladverket spricker känner jag mig mest utmattad över humlans ystra dans. På hösten vill jag lägga mig ner när kylan smyger kring mitt grenverk. Ekorrar hoppar på mina kvistar, myror kryper över mina rötter och jag driver ett helt satans jäkla ekostystem. Men jag är trött. Så trött att långsamt börjar inte bara mina löv torka och ramla av. Nej, små skott ramlar. Sen små kvistar. Efter det lite större kvistar. Det är ett tecken på att inte må bra. Det är ett tecken på att kraften tryter. En ek ympar sig för att försöka överleva, den fimpar det som går. Ungefär som att jag skulle kapa en lilltå eller en öronsnibb för att fortsätta springa. Eken gör det för att kunna ta sig igenom tuffa perioder, kanske för att försöka undvika början till slutet. Jag ympar mig för att orka genom nästa minut, nästa timme, nästa förmiddag, kväll och natt. Jag tappar förmågor. Tappar inlärning, närminnet och känslan av att skratta högt åt något litet. Tappar ord. Tappar människor, namn och effektivitet. Tappar den jag var. Ympar mig själv och plockar bort allt utom att överleva. Blir någon helt annan som helt enkelt är en stympad version av den tjej jag en gång var. Ibland tittar jag på kort av henne. Hon som var innan. Vilken energi och kraft när hon ler stort mot kameran med glittrande ögon! Hon sov säkert varje natt och visste ingenting om den oändliga oron och vad den gör med en människa. Jag har ingen kraft eller tid att titta på det som finns vid sidan av vägen där jag just nu tar mig fram på hörntänderna. Ännu har jag inte ympat dem. Jag ser inte blomman, sjön eller eken. Jag tar mig rakt framåt i snigeltakt och längtar till ingenting.