Samma lika

Någonting i den här artikeln trycker ordentligt på mina gråtknappar. Kanske är det igenkänningsfaktorn. Kanske är det att jag läser om föräldrarnas trötthet och hur de var tvungna att "stänga ner". Kanske är det kort och gott meningen om att kärleken till sitt barn är det som gör att man kommer vidare. Jag sväljer och sväljer. Och läser den igen. Tittar på bilden och blinkar. Vi är ju dem, dem är ju vi.

http://lokaltidningen.se/min-ovanliga-diagnos-tog-22-ar-innan-familjen-fick-svar-/20160927/artikler/709289903

Triumf!

I dag kan man försöka att få bort det feta flinet från mitt ansikte. I dag kan man försöka få bort min känsla av total seger. Idag kan man försöka få bort känslan av att människan har vunnit mot kommunen. Det kommer inte gå att ta bort de känslorna. Segern är vår. Man kan vinna. Då står det Gullans föräldrar vs kommunen 2 - 0. Två noll. Och sällan har något känts så gött. Sällan har jag fått huvudvärk över att vara så glad. Sällan har jag känt mig så barnslig. Jag vill åka till kommunhuset och dricka skumpa på deras trapp. Eller vill jag kissa på den? Ge dem en klassisk långnäsa. Ja. Att något kan kännas så bra och så rätt. Igen! Så till alla som kämpar som svin; ge inte upp! När du ligger där i smulorna av ditt forna jag och kravlar. Titta på den här bilden och hav hopp...och det bästa av allt i segerns sötma, det är just det, tänk om den här domen kan hjälpa andra som liksom vi måste strida för allt, precis allt. Den tanken är rent av fantastisk!

Sug på den! Länge!

Fantastiska Anna

Om ni bara ska lyssna på ett enda radioprogram under 2016, så tycker jag att ni ska lyssna på Anna Bergs dokumentär om Vilmer. Bara gör det. Utlämnande, naket och galet bra.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/772381?programid=909