onsdag 28 september 2016

Samma lika

Någonting i den här artikeln trycker ordentligt på mina gråtknappar. Kanske är det igenkänningsfaktorn. Kanske är det att jag läser om föräldrarnas trötthet och hur de var tvungna att "stänga ner". Kanske är det kort och gott meningen om att kärleken till sitt barn är det som gör att man kommer vidare. Jag sväljer och sväljer. Och läser den igen. Tittar på bilden och blinkar. Vi är ju dem, dem är ju vi.

http://lokaltidningen.se/min-ovanliga-diagnos-tog-22-ar-innan-familjen-fick-svar-/20160927/artikler/709289903

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar