Att resa sig ur askan

På darrande ben står jag, med aska upp till knäskålarna. Tårarna bränner i ögonen, ryggen värker och jag är så trött så smärtan är fysisk i kropp och själ. Undrar hur fågel Fenix kände sig? Var det så här? Man känner sig rätt långt från en busig, brunstig, glänsande och pånyttfödd påfågelhanne i sina bästa år. Kräksjukan kan ta kål på de bästa. Tydligen. Och sa jag inte att dagis skulle ringa? När jag såg deras nummer på displayen så var det mer en axelryckning och ett "jahaaa, NU ringer de". Fröken Spattman ler i mjugg och gnuggar sina händer, nöjd med käften full av kaos. Nu ska man spotta i nävarna och se vad man kan göra med ett ton aska och ett par kilo grus i ögonen...fattas bara lite betong så kan jag bygga ett garage.