Jag vill kliva av mitt eget tåg!

Natten till i dag var ingen höjdare, jag sov nog inte mer än ett par timmar som allra mest. Det är rent ut sagt för lite. Resten av veckan har inte heller bjudit på någon egentlig nattsömn av kvalite så ibland undrar man hur det där med sömnmedicin egentligen fungerar. Eller inte fungerar. Det går lite upp, men också mycket ner. Emellan åt hyfsat bra och sen rent katastrofalt dåligt. I morse hände också en kissolycka size XXL då blöjan kom på sniskan och känslan av att det kom kiss precis överallt i sängen var överhängande. Bara för att man släpat hem alla sängkläder, tvättat och sen släpat ut i skärgården igen. Och när man vacklar upp vid 7-snåret på darriga ben och ögon som svider får jag bara känslan av att vilja kliva av. Lämna över kissolyckan, barnet och hela alltet bakom mig, lämna över klabbet till någon. Jag vill fortsätta ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet att tröttheten gör detta med mig. Jag blir ledsen när jag är trött. Tyvärr kommer det ingen på vägen som kan ta över, som lägger en omtänksam hand på min axel och säger med mild och vänlig stämma: du, jag tar det här. Gå du och lägg dig igen och sov.
Man får helt enkelt åka med till ändstationen, vare sig man vill eller inte. Känner bitterheten svepa ner över mig, över livet i allmänhet och denna morgon i synnerhet. Blytungt huvud.
Men som vanligt är det Pussegullan som vänder skutan åt rätt håll, hon är på strålande humör och skrattar mest hela tiden när vi kör skrindan runt ön. På väg hemåt hittar vi ett stort smultronställe och vi äter så det nästan kommer ur öronen. Kan inte minnas att jag plockat så mycket smultron sen jag själv var fem år. Det är tydligen sommar. Och jag orkar tydligen hålla ihop denna dag också. Fanns ingen nödbroms på mitt eget tåg, det går helt enkelt raka spåret till slutstationen. Var god tag plats!

Vi plockar smultron vid vägens kant...

Save as

Om man bortser från min ädla och breda bakdel så gillar jag det här fotot. Jag gillar också att Pussegullans mage har varit i schysst form de senaste dagarna, inte alls så motvillig som den kan vara och hon har klarat att göra no 2 själv och utan mankemang eller hjälpmedel. Små saker som får välbefinnade att sprida sig i kroppen en vanlig onsdag. Vi fortsätter envist med träning på potta och toalett (som ni ser) och ofta kommer det åtminstone lite kiss vilket känns väldigt positivt. Ibland blir det roliga missförstånd som i går när jag sa till Gullan att "nu går vi upp och kisselissar tycker jag". Då tecknar hon ivrigt: katt. Undrande tittar jag på henne och säger "nä, ingen katt vi ska kissa bara". Hon svarar med katt igen. Då kommer jag på att man allt som oftast säger kissekatt! Ha, tänk att man ska vara så trög ibland! Häng med morsan, häng med!

Och när jag sparade ner denna bild av själva torkprocessen, så måste man ju fnittra
när man klickar på "save as".

Transportsträcka

Just nu känns det som man bara står och stampar. Klampar. På stället totalt still.
Väntar. Längtar till semestern, det är som allra värst nu när det bara är en fråga om dagar kvar till årets sommarledighet. Tiden släpar sig fram och ögonlocken är tunga, så tunga på morgonen när klockan skräller före 6. Hjärnan känns seg som knäck och huvudvärken lurar bakom hörnet nästan varje dag.
Regnet öser ner, stövlarna är utslitna och solresorna är antingen slutsålda eller superdyra. Bad i havet känns lika avlägset som solbränna på näsa. Lite uppförsbacke helt enkelt. Och så avvaktan, kommer kommunen överklaga vår vinst i Förvaltningsrätten? Nu har de tre veckor på sig och vi kan bara vänta. För att se om beslutet vinner laga kraft eller om vi måste börja om i nästa instans. Tar på nerverna. Kommer man orka överklaga? Pussegullan har också verkat en aning sliten och träningen har gått sådär, tycker hon har gått lite bakåt när det gäller gåendet. Hon är osäker och svajig, hittar inte balansen som hon så fint hade för några veckor sen. Osäker står hon där med stora ögon och vill helst hålla ett stenhårt grepp med båda armarna. Gräver in fingrarna hårt i min hud. Och jag känner mig lite så, jag med. Har lust att hålla i något eller någon, blunda hårt och hoppas på det bästa. Att någon fångar mig. Att jag landar mjukt.

Min farfar

Är det någon som Pussegullan kan snacka med så är det farfar. Även om hon inte säger ett ord är det farfar hon helst slänger käft med. Han fattar. Han är med på banan. Bästa farfarn. Och vi säger hej och tack till honom och farmor för denna gång. Midsommarhelg med smak av framgång och styrka.
När inflygningen inleds på väg mot Arlanda hör man flera barn som gråter och skriker i kabinen, förmodligen har de känsliga öron liksom Gullanmamman. Men så finns det en unge som skrattar. Hon sitter bredvid mig och fnittrar åt en mjukishund som SAS sponsrar oss med. Fast hon inte sovit på hela dagen, fast det är konstigt, brummar och låter. Hon skrattar. Jag sitter och gäspar, tuggar tuggummi och försöker frenetiskt bli av med locken för öronen. Och jag fascineras. Över denna lilla tjejs storhet. För vilken gång i ordningen? Fantastiska Gullan. Tänk vad de missar, de som inte hinner stanna upp och lära känna dig. Ta sig tiden att upptäcka dina vackra egenskaper och din förmåga till stordåd. Att se bortom dina svårigheter är som att titta rakt in i solen. Bländad av hela din person ser man skatter utan dess like.

Farfar, vad sägs? Ska vi kramas en gång till?

Fika

Ett av svenskans trevligaste ord måste vara "fika". Man ser det hela framför sig. En stor kopp rykande hett kaffe med en liten skvätt mjölk. En nybakad kanelbulle. Och trevligt sällskap. Få prata och ventilera. Helt enkelt en mysig stund. Låt oss ta en fika ihop nu. Vi kommer förbi och fikar. Visst sprider sig välbehaget och mysfaktorn när man hör det? I dag hann Pussegullan och jag med ett spontant besök hos grevinnan på den skånska slätten. Tefika med mackor och hemlagad marmelad. Gullan gillade studsmattan och Gullanmamman gillade de öppna armarna, kramen och omtanken. Tack kära B, för att du är du! Vi rider på framgångsvågen som helt otippat genomsyrat denna midsommarhelg. Stärkt och nöjd kommer jag ut på andra sidan. Jag känner mig modig. En känsla av att jag kan och vågar vara funkismamma som gör så gott jag kan efter våra förutsättningar. Som kommer till festen med svettiga händer på vagnen men med högt huvud och rak rygg.
Det gäller att njuta nu, när gropen är en bit bort.

Glad midsommar!

Ja, i Skåne har det regnat som det vore slutet på allting precis hela dagen men lagom till kvällens fest så sprack det upp och solen kom fram. Kvällshimlen är vacker och jag sitter på sängkanten bredvid en sovande Gulla. Känner mig som en segrare. Vi är på festen med massor av folk och Pussegullan har varit så duktig. Jag lyckas ha pansarvästen på och försöker så gott jag bara kan att vara stolt funkismamma, tycker det går hyfsat bra. Man måste ju träna på det för att bli bättre. Magen är jordgubbsfull och stolt. Stolt över mig och min duktiga lilla tjej. I did it. Jag gjorde en kombo av funkislivet och en helt vanlig svensk midsommarfest på Söderslätt.

JAAAAAAA!!!

Kuvertet skakar lite lätt i min hand. Det är ett vitt, helt vanligt kuvert med mitt namn och adress på, det som avviker från det normala och dagliga är den svarta loggan till vänster:
FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN I STOCKHOLM.
Så var då dagen här och svaret som nyss låg i min brevlåda, darrar nu lite hängandes i luften. För ett år sen ansökte vi om avlastning och hjälp med Pussegullan enligt LSS (om någon minns det fortfarande), vi fick avslag på rubb och stubb av socialnämnden i vår förträffliga kommun. Detta efter en ”utredning” av en biståndshandläggare som lämnade mycket övrigt att önska, milt uttryckt. Överklagade blev något av ett måste och vi la ner många och jobbiga timmar på detta massiva arbete på kort tid, filmade Gullan, dokumenterade Gullan och jag skrev sida upp och sida ner så tangenterna nästan föll av. Vet att jag satt till kl 01.00 flera nätter. Och med hjälp av en ängel så fick vi till slut in det hela till Förvaltningsrätten inom korrekt tidsram. Och sen har dagar, veckor och månader passerat. Ängeln vid vår sida. Vaksam och väntande. Verksam då det har behövts. Förväntningarna har skruvats ner och man har mentalt förberett sig på att inte bli hörd denna gång heller. Kuvertet kom då äntligen i går kväll och Gullanpappan och jag sliter helt sonika upp det utan dramatik men med klappande hjärtan vid matbordet. Vi blinkar förvirrat och förstår inte vad vi läser, får läsa om flera gånger innan poletten helt trillar ner. Vad står det? Läsa igen och dubbelkolla. Vad STÅR det egentligen??! Läser vi rätt och kan vi tro det vi ser?
Förvaltningsrätten bifaller delvis överklagandena och förklarar att Gullan ska ha rätt till insatsen personlig assistent. Personlig assistent!! Vi hade ansökt om både det och avlösarservice och hade man trott på något så var det väl avlösarservicen som känns lite ”enklare”. Men icke! Assistent blev det! Plats för…fanfarer, trumvirvlar och hela vaktparaden med hästar, pukor, plymer och allt! Det blir tyst i köket innan vi frågar varandra om vi verkligen har lite medvind? Har vi blivit hörda? Har rätten verkligen dömt enligt LSS som det är tänkt? Har de verkligen följt denna godtyckliga lag som lätt går att undvika? Och svaret är ja. JA, JA, JA! De ger oss rätt och kommunen får sig en näsbränna. Jag läser och börjar nästan gråta. Snoret rinner. Gullanpappan skrattar. Gullan klappar händerna och långsamt sjunker det in. Långsamt inser jag att det någonstans kanske det finns en rättvisa. Jag börjar tro på rättssystemet, på att någon hör mig, på pånyttfödelse, det finns liv på Mars och säkerligen trollade Jesus fram mat till fattiga och hungrande, ja det regnar manna från himlen. Jag skuttar upp och ner i luften med höga knän så papprena flyger och piper ”Vi vann. Gullan, vi vann”. Hon svarar på ett klassiskt vis, putar med munnen, höjer högerhanden och spelar en liten trudelutt med läpparna BRRRR, BRRRR låter det i köket. Vi får frenetiskt leta efter något drickbart som man kan skåla i, det är inte ofta det är fest och firande över sådana saker i vårt enkla hem, men till slut hittar vi en ljummen flaska fusk-skumpa vilken vi tillsammans med Gullanmormor sveper. Miccropopcorn åker fram och glädjen står högt i tak. Gullanmormorn skulle egentligen bara hämta sin bil och sen handla midsommarpotatis på Lidl. Istället får hon skjuts hem, utan bil och potäter men riktigt glad i hatten! Tänk om livet alltid var så här. Det går lekande lätt att packa väskorna inför midsommar, benen flyger fram och när jag ligger i sängen kan jag inte sova. För stunden njuter jag av lycka i hela kroppen. I varje liten cell firas det. Någon hörde mig och fattade rätt beslut. Jag njuter för kanske kommer vårt fall i praxis och kan hjälpa någon annan. Men. Alltid ett men. Än ska man inte ropa hej. Socialnämnden kan överklaga till Kammarrätten förstås och då blir det tuffa tider igen. Upp med ärmarna. Men för nu, så låter jag glädjen rinna genom min kropp. Munnen vill inte sluta skratta, händerna vill inte sluta klappa, tårarna tjorvar och bökar i halsen. Men det är sällsynta glädjetårar, inte alls de mer vanliga svarta groptårarna. Jag ligger och tänker på ängeln, som hjälpte oss. Vilken insats, och hur jag alltid kommer vara oändligt tacksam för att hon fanns i mitt liv när jag behövde det, hur det än går framöver. Måtte det gå bra. Jag behöver segerns sötma inför kommande helg då jag lämnar min comfort zone och ska flyga med Pussegullan till Skåne. Där vi ska vara på en fest med massor av människor i ett litet hus vid havet. Man måste våga ibland. Då kan man också segra. Att vinna är gött, det är en kick utan dess like. Och snacka om att funkisföräldrar behöver det ibland när det mesta går ut på att kämpa och slita och strida för sitt barn...

Rulle eller inte rulle

Funderingarna kring det här med fortskaffningsmedel fortsätter. Tankar som snurrar. För och nackdelar. En process som har startat och som pågår och det är verkligen en bearbetning av detta tunga. Det maler och gnager. När vi gåtränar inser jag att det är långt kvar innan Pussegullan möjligen kan gå själv. Balansen och självförtroendet saknas fortfarande. Så rullstol. Måste.
Men så fick jag tips om en Pixi-vagn, kanske det kan vara något? En vagn som är lite större men ändå smidig, så hon kan åka med överallt och samtidigt luta sig tillbaka och ta igen sig när det behövs. Det är helt klart en fördel och dessutom får benen plats, behöver inte hänga som två spagettisar över kanten.
Men. Jag tycker vagnen också känns jobbig, ska jag verkligen behöva en specialvagn till mitt barn?  Specialbyggd för specialbarn. Och folk lär ju stirra lika mycket på den som på en rullstol. Och jag måste lära mig att bortse från det, att låta det studsa. Jag vet. Men hjärtat blöder och värker. Det är bara inse fakta och långsamt tar jag mig närmare det där med acceptansen. En del av mig vrålar, skriker och går sönder i protest mot orättvisan medan en annan del inser, iskallt. Vi måste. Gullan får inte plats i sin gamla vagn, den sjunger på sista versen. Finaste Gullan, som inte kan gå...

...men älskad ändå!

Därför tycker jag om Gullanpappan

Gräset växer rejält under fötterna där jag står. Regn och fukt har det varit gott om på senare tid. Även idag är det grått och det duggar lätt. I skärgården spirar ogräset bland lupinerna så jag går loss fullständigt med röjsågen så svetten sprutar. Det är grymt skönt att låta kroppen jobba och tömma huvudet på tankar och grubbel. Under tiden klipper Gullanpappan metodiskt många hundra kvadratmeter gräs. När jag trimmar runt hallonlandet ser jag en liten bukett med små smörblommor, kvarlämnad som en liten ö i det klippta gräshavet. Och jag släpper gasen och lyfter visiret för att fundera på om det ligger något där? Känner med foten. Nej, inget verkar gömma sig där? Men sen inser jag att Gullanpappan har lämnat de små gula för han vet att jag är en blomsterälskare av stora mått. Och för det tycker jag så mycket om honom.

Jag vill inte!

Val. I livet ställs vi inför mängder av val. En del av enklare slag, Aftonbladet eller Expressen? En del av trevligare slag, ska jag tacka ja till jobb A eller jobb B som jag blivit erbjuden? Ska vi åka till Mallis eller Grekland på semestern?
Så finns det val som hör till den svårare avdelningen. Val som man önskar att ingen människa levande på jorden skulle behöva göra. Det känns lite som jag måste göra ett val nu. Pussegullan börjar bli för lång för sin vanliga vagn, konstruerad och tillverkad för helt normala och friska små barn. Står vid ett vägskäl och ser mig vilset omkring. Återigen på mark jag inte känner till med en djungel av trådar att börja nysta i. Gullan är fem år men kan inte gå. Det gör så ont, svider och bränner. Men detta är fakta. Minns än i dag ett av mina första besök med henne på habben, där stod en key walker för lite äldre barn och jag tänkte: ”måtte vi aldrig behöva använda en sån DÄR i alla fall. Gullan kommer gå innan dess”. Och jag trodde på det, stenhårt. Nu har ju den smidiga key walkern varit en rumskamrat i ett par år och jag tycker inte den skriker lika mycket HANDIKAPPAD som i början. Man vänjer sig tydligen?
Men nu. Vagnen är för liten och vi måste välja något nytt, vi måste acceptera det faktum att Gullan inte kan gå. Och då blir det rullstol. Och den där stora megafonen ljuder i mina öron: HANDIKAPPAD, RULLSTOLSBUREN, RULLSTOLSBUNDEN!!!
Det är ett steg och det är en process innan jag kanske kan se rullen hemma som ett vanligt inslag i vår vardag. Gropen finns alldeles nära, nära. Anas. Svart och bottenlös. Mullrande. Rullstol. Varje dag ska vi ha den med oss, leva med den. Jag kan inte tro att det faktiskt är jag som måste välja rullstol åt mitt barn.
Men så är det och jag är igen på resande fot i okänt land där jag hoppas någon kan guida mig och visa mig rätt. Och jag ska gå där på stan och skjuta rullstol istället för vagnen. Inte försvinna bland vanliga föräldrar som drar ett barn med trötta ben. Utan jag kommer ha en funktionshindrad liten tjej i en rullstol. Blickar. Avvikande. Inte passa in. Hur fina blommor man än kan få på hjulen så är det en rullstol. En sak jag aldrig ville välja. En sak jag aldrig ville ha. Men nu är den snart här, när vi valt modell. Ett val jag aldrig ville göra i hela mitt liv.

Dubbelgulla

I dag fick jag en egen kontaktperson och rådgivare på Trygghetsrådet. Ett fiffigt råd som vet på råd när det gäller att skaffa nytt jobb. Tiden tickar och även om det är ett litet tag kvar här på mitt kära jobb så är det trots allt en återvändsgränd och till slut kommer dagen då sista lorten stänger porten. Jag har än i dag inte riktigt fattat det tror jag. Det har inte sjunkit in fast många har försvunnit och det är en riktig ”nu är det dags att lägga ner-stämning” på bygget.
Hur som helst, så kom det ett mail från min blivande rådgivare. Och jag började fnissa för mig själv när jag ser vad hon heter. Kan ni tro, hon heter…GULLAN. Kan man döpas till det? Ja tydligen. Sitter och funderar på om hon kanske heter Gunilla och har Gullan som smeknamn? Men detta måste ju vara ett bra tecken. Jag ler när jag skriver ett mailsvar till henne: ”Hej Gullan, tack för ditt mail”.
Vill skriva att jag också har en Gulla hemma. Och att jag hoppas rådgivaren har samma mentalitet, glad för det mesta men också jädrans envis. Jag ser framför mig min Gullas stenhårda blick när hon inte vill något, hur rådgivaren spänner ögonen i mig med samma skärpa och säger: ”Kom igen nu, du kan bli Webbredaktör, you go girl”
Men detta kan bli lite trixigt att hålla reda på, med två Gullor i mitt liv. Vi får se hur det går.

Maxad lunch

I dag bestämde jag mig för att ta en snabb hamburgare med en kollega på lunchen. Stod och dreglade över lyxmilkshaken länge och väl men behärskade mig till slut och lyckades att inte beställa en dubbel vid kassan. Eftersom man nu vill vara nyttig inför strand 2012 så valde jag bort pommes frites och tog mini morötter till burgaren. Med betoning på mini. Har jag ätit den eller ska jag?

Boy oh boy, vad mätt man blev!

För dom jag bor hos...

I morse nyss uppstigen ur sänghalmen tecknade Pussegullan äta. Jag hakade på och tolkade det hela som att hon var hungrig och ville ha frukost. Så jag säger: ja men visst, du ska strax få gröt. Snart ska vi äta!
Gullan fortsätter med tecken för äta och ser en aning bekymrad ut.
Sen lägger hon till sjunga. Förvirring. Ska vi sjunga om att äta gröt? Äta frukost? Vilken sång är det månne?
Men så slutligen tecknar hon fågel och äta i följd och då trillar polletten ner!
Hon vill förstås sjunga om en liten undulat, som får så dåligt med mat….
Känner hur skrattet sprider sig i kroppen och jag tjoar till högt och börjar sjunga! Tecken!
Som en tvåstegsraket! Och jag kan inte minnas att jag sett det tidigare, hur hon faktiskt kopplar ihop två tecken för att säga mig något. Kan bara föreställa mig tillfredsställelsen hon måste känna när hon kan göra sig förstådd. När morsan larvar sig och fånflinande sjunger om den där undulaten som aldrig får något i ansiktet. Hela morgonen sjunger vi om den och hur utsvulten den är. Och pippifågeltecken och ätatecken följer varandra ända ut till bilen på väg mot dagis. En helt vanlig tisdag får ett skimmer över sig. Lyckoskimmer. Hon har den där förmågan, Pussegullan. Att slå mig med häpnad gång på gång.
De är så snåla, pling plong.

Pippifågel-undulat

Skön-jobbigt

Det är tillbaka i verkligheten som gäller efter några sköna dagars ledighet.
Och även om solen inte direkt stekte huden så var det avkopplande och välbehövligt.
Som alltid när jag varit nära, nära Pussegullan 24 timmar om dygnet så blir jag splittrad när vi skiljs åt.
Jag saknar henne. Hennes doft. Hennes mjuka hud och hennes leende. Man är så inkörd och så van vid henne. Hennes rutiner. Hennes signaler. Alltid Gullan i första rummet. Och jag oroar mig, det är ju mer regel än undantag. Hur ska hon äta när det serveras grekisk sallad på dagis? Ska hon sitta där med ett isbergssalladsblad och en oliv på tallriken? Just nu är hon dessutom inne i en äta dåligt period. Och samtidigt. Så är det så skönt med avlastningen. Och jag skäms långt ner i magen för att jag tänker tanken. Att det är skönt utan mitt barn. Att någon annan ser till att hon får leka, sova, träna, röra sig och träffa andra barn. Jag skäms för jag tycker det är en njutning att få äta matlådan på jobbet i lugn och ro.
Skäms för att jag tycker det är skönt att slippa bära henne, lyfta henne precis hela tiden.
Ryggen återhämtar sig och läker lite för varje minut som jag sitter på min stol.
Vad svårt det är, funkislivet. I bland. I bland är det skimrande vackert och i bland fyllt av smärta och förvirring. Det är lika bra att vänja sig. Och som så många gånger förr skyggar jag för framtiden. Hur jag ska orka. Hur jag ska orka leva vidare med Gullan så nära, så nära.

Dagen efter

Inte utan att man blir lite trött så här dagen efter alla festligheter.
Tack så mycket ni fantastiska människor för alla fina gratulationer hälsar en trött (och nöjd) femåring...

Jag tror jag sitter här och slaggar ett tag...

Fem bast

Pussegullan. En liten tjej men ändå så stor. Fem år i dag. Fem år sen hon kom in i mitt liv den där väldigt varma torsdagen i juni. Och det är alltid lite svårt att förhålla sig till högtider och födelsedagar, hon är ju inte direkt medveten om att hon fyller år som en vanlig femåring. Ingen förväntan och någonstans gör det så ont att man inte kan köpa den där rosa cykeln. Se henne cykla i väg nerför gatan, vinkandes. Men man kan ju inte heller bara strunta i att det är hennes födelsedag och gå ut på bakgården och skjuta sig i huvudet. Så det blev flaggor, kaffegäster och ballonger, tårta med hallon från skärgården och fina paket med böcker, mjukisdjur och spelande saker. Men bäst av allt var studsmattan som fick runda av födelsedagen. Gullan ville aldrig sluta hoppa och hennes skratt ekade högt över björkarna klädda i försommarskrud. När vi lyfte bort henne från mattan gick benen som trumpinnar och hon försökte förtvivlat teckna "mer" och hoppa vidare. Ork som imponerar. Gullanmamman dröp av svett och försökte desperat komma av mattan men det var en envis tjej som vägrade lägga av. Min finaste femåring.

Stygg-mygg

Okej. Idag var det åtminstone lite mindre regn och man slapp se ett stimm foreller simma förbi i axelhöjd. Men tydligen har vätan gjort så myggen har kläckts i kopiösa mängder för de var ovanligt många och ettriga när vi gick en promenad med skrindan idag. Och ta mig tusan om inte en lite stygg sak lyckas sticka stackars Gullan precis under ögat!!! AJ AJ. Och gissa om det svullnade upp. Hon ser ut som en slugger som gått 8 raka omgångar i tungvikt. Måtte det lägga sig till i morgon, så hon kan blinka igen.

Stackars Pussegullan!

Några dagars semester

Ja, det är tydligen något av ett köldrekord i Stockholm för att vara juni. Och då passar jag på att ta lite semester! Regnet öser ner över skärgårdens gråa klippor och i spisen sprakar brasan muntert. Någon sa att det var varmare på Lucia minsann. Men vad gör väl det? Själen mår gott av att få vara ledig och det är rätt skönt att slippa den destruktiva miljön på mitt vi-går-mot-undergången-arbete där uppsägningarna och slutetappen börjar göra folk rent ut sagt galna. De blir lite som zombies. Morrar när någon kommer för nära, allmänt sura och blodtörstiga, sugna på att hämnas på någon för oförätten att ha förlorat sitt arbete. De skyr dagsljuset och ser malätna och eländiga ut där de ryckigt stapplar fram mot stämpelklockan med ena ögat slängandes i en slamsa i en vid båge över axeln.
Men här ute njuter vi av riklig nederbörd, en kopp rykande varmt kaffe, syrendoft och rabarberpaj. Pussegullan tjuter och piper av förtjusning när regnet långsamt blöter ner alla kläder och pricken över i:t är när det strilar på håret och nerför ansiktet. Då klappas det händer och tjoas. Tjejen som gillar lågtryck alla dagar i veckan. Gullanmormorn och jag svär över stövlar som aldrig kan plockas bort från hallen, paraplyer och blöt hund som inte torkar på hela dagen. Men Gullan. Hon är bara glad.

Skurk

Jag känner mig som en tvättäkta usel skurk. En Björnbuse. En hemsk mamma och en vedervärdig person. Orsak? Det stavas sömntabletter. Theralen. Några nätter med en halv dos gav visst resultat men efter ett tag var vi mer eller mindre tillbaka till motorsåg och jämmer, till suckande och ständiga uppvak nattetid. Vad göra annat än att följa rekommendationen att öka dosen? Nu får hon full dos och blir också drogad som en bättre narkoman. Nätterna är förvisso lugnare och Gullanpappan och jag irrar omkring med stora ögon mest hela tiden, väldigt ovana vid vila och sömn.
Men vad jag lider när jag lurar i henne tabletten gömd i hemgjort äppelmos. Den oskyldiga blicken, hennes ögon i mina. För att senare bli seg och groggy. För att sen inte orka busa som hon brukar när det är dags för sängen. Jag saknar henne. Saknar hennes prat och babbel, hennes studsande, klättrande på sänggaveln och lamptändandet. Det var ju lite av en rutin det där buset innan natten. Nu ligger hon helt stilla, blinkar sakta. Dåsar bort från mig utan ett ljud kommer över hennes läppar. Inte sig lik, inte min Gulla. Det är läskigt. Ovant och skrämmande.
Men hon sover bättre sen. Sover lugnare och längre perioder utan att vakna. Men på kemisk väg och det är svårt att vänja sig vid. Frågan är om hon blir mest beroende av tabletterna? Eller blir det jag som känner att sömnen blir en drog? För livet är lite ljusare när man får vila, färgerna lite klarare och människor lite vänligare. Det blir helt enkelt lite mer uthärdligt att knalla runt på denna planet med allt det dagliga. Men varje kväll skär det i hjärtat när burken tas fram och jag undrar om jag någonsin kommer känna att det är helt ok.