Skön-jobbigt

Det är tillbaka i verkligheten som gäller efter några sköna dagars ledighet.
Och även om solen inte direkt stekte huden så var det avkopplande och välbehövligt.
Som alltid när jag varit nära, nära Pussegullan 24 timmar om dygnet så blir jag splittrad när vi skiljs åt.
Jag saknar henne. Hennes doft. Hennes mjuka hud och hennes leende. Man är så inkörd och så van vid henne. Hennes rutiner. Hennes signaler. Alltid Gullan i första rummet. Och jag oroar mig, det är ju mer regel än undantag. Hur ska hon äta när det serveras grekisk sallad på dagis? Ska hon sitta där med ett isbergssalladsblad och en oliv på tallriken? Just nu är hon dessutom inne i en äta dåligt period. Och samtidigt. Så är det så skönt med avlastningen. Och jag skäms långt ner i magen för att jag tänker tanken. Att det är skönt utan mitt barn. Att någon annan ser till att hon får leka, sova, träna, röra sig och träffa andra barn. Jag skäms för jag tycker det är en njutning att få äta matlådan på jobbet i lugn och ro.
Skäms för att jag tycker det är skönt att slippa bära henne, lyfta henne precis hela tiden.
Ryggen återhämtar sig och läker lite för varje minut som jag sitter på min stol.
Vad svårt det är, funkislivet. I bland. I bland är det skimrande vackert och i bland fyllt av smärta och förvirring. Det är lika bra att vänja sig. Och som så många gånger förr skyggar jag för framtiden. Hur jag ska orka. Hur jag ska orka leva vidare med Gullan så nära, så nära.