Rulle eller inte rulle

Funderingarna kring det här med fortskaffningsmedel fortsätter. Tankar som snurrar. För och nackdelar. En process som har startat och som pågår och det är verkligen en bearbetning av detta tunga. Det maler och gnager. När vi gåtränar inser jag att det är långt kvar innan Pussegullan möjligen kan gå själv. Balansen och självförtroendet saknas fortfarande. Så rullstol. Måste.
Men så fick jag tips om en Pixi-vagn, kanske det kan vara något? En vagn som är lite större men ändå smidig, så hon kan åka med överallt och samtidigt luta sig tillbaka och ta igen sig när det behövs. Det är helt klart en fördel och dessutom får benen plats, behöver inte hänga som två spagettisar över kanten.
Men. Jag tycker vagnen också känns jobbig, ska jag verkligen behöva en specialvagn till mitt barn?  Specialbyggd för specialbarn. Och folk lär ju stirra lika mycket på den som på en rullstol. Och jag måste lära mig att bortse från det, att låta det studsa. Jag vet. Men hjärtat blöder och värker. Det är bara inse fakta och långsamt tar jag mig närmare det där med acceptansen. En del av mig vrålar, skriker och går sönder i protest mot orättvisan medan en annan del inser, iskallt. Vi måste. Gullan får inte plats i sin gamla vagn, den sjunger på sista versen. Finaste Gullan, som inte kan gå...

...men älskad ändå!