Ny årstid, samma problematik

Vår. En bra tid att vara vid liv. Knoppande sippor, smått värmande sol och vantar som ligger kvar bortglömda på hyllan i hallen. Där får de nu ligga några månader innan de åter dammas av och träs på små glada viftande armar. En sak som är precis samma trots årstidernas växlingar är kräkningarna. Pussegullan fortsätter att må illa och vi fortsätter att maktlöst klia oss i huvudet, hålla hinken och vaka på nätterna. Man letar förtvivlat efter en förklaring och ett samband men hittar intet. Det enda som känns generellt är att det sker nattetid. Varför? Sätter mig för att skriva ner en ordentlig dagbok, få ner alla de gånger vi rusat till badrummet med hulkande tjej i famnen och det blir många turer. Många fler än jag trodde. Kanske är det dags att ta en ny kontakt med neuro, att bli lite tuffare och verkligen strida för att de går vidare med vad man nu kan tänkas göra för prover. Något är ju helt klart inte som det ska med lilla Gullan.
Tur i oturen att hon ändå verkar relativt opåverkad dagen efter, om än med rätt dålig aptit. Gullanpappan och jag öser grus ur trötta ögon och försöker hålla oss vakna med elsladdar och trädgårdsarbete. Ibland får man en stöt och vassa taggar i fingrar och armar, det hjälper till att hålla fokus och att hålla ihop. Ögonlock på väg ner spärras upp och kroppen fortsätter framåt mot nästa sömnsvacka. Pussegullan själv är dock pigg och skriker av skratt när Östersjön slår sina kalla vårvågor mot båten. Hon kan inte bestämma sig om hon ska titta på motorn som brummar där bak, på ratten som styr skeppet eller på skummet som yr på babordssidan. Hennes huvud vrids runt, runt som på en bättre fyr. Livsglädje som är totalt äkta och går rakt in i hjärtat.